Till dess första stjärnan visar sig

 
Julfastan är nu inne i sitt slutskede. I många traditioner iakttas helt följdriktigt sträng fasta på julafton. I Ryssland hålls fastan till dess den första stjärnan visar sig på himlen. En påminnelse både om stjärnan som de vise följde och om Kristus som den strålande morgonstjärnan.
När fastetiden går mot sitt slut är det inte utan att vi känner ett visst vemod. Det finns en välgörande realism över fastan. Den stämmer med verkligheten. Vi är ännu inte frälsta. Utan kamp bevarar vi inte tron. Allt tal om nåden blir billigt och platt om vilja till försakelse saknas. Vår längtan efter fastetiderna, och vårt vemod när de är förbi, är därför naturlig.
Fastan är en särskild tid för det som gäller all tid. Det är alltså inget som hindrar att en del av fastetidens vanor – de som medfört ett större lugn, ett djupare allvar, en tydligare förankring i framtiden – får följa med in i jultiden.
Men i natt skall vi fira en stor och outsäglig fest!