Nedstigandets spiritualitet

Fredag. Nedstigandets dag. Den kenotiska kärlekens dag. Den dag som fick blodet att “genomborra de mörkaste djupen”, för att låna ett uttryck av den judiske poeten Chaim Nachman Bialik.

Vad ska vi säga om denna besvärande sida av kristendomen? En Gud som drivs av sin kärlek att ’stiga ner’, att lämna sin sublima transcendens, att sträcka sig mot människan i hennes inferno av förbrytelser och förtvivlan. Evangeliet är berättelsen om detta pågående nedstigande, ned i ödsligheten, ned i helvetet, ned i det karga ofruktbara människohjärtat. 

Nedstigandet (korset) ligger inte bakom i och med uppstigandet (uppståndelsen och himmelsfärden). De två rörelserna kan inte fångas i en rät tidsaxel där det ena följer på den andra. I Kristus, i det frälsande skeendet, är de oupplösligt sammanflätade. De tränger in i varandra i varje livsfas och skapar en spiritualitet ’beväpnad’ med inget annat än tron, hoppet och den medlidande kärleken. Men det är ingen enkel väg. Den väg där människan i en värld av hat, svek och våld får nåd att efterlikna Kristus i hans resoluta vägran att hämnas och hata. Den ortodoxa teologen Elisabeth Behr-Sigel skriver:

De som går den utsätter sig för kritik, ilska och hån. Den kräver den inre frihet och andens fattigdom som renar förhållandet till allt och alla.