Medlevandet

Det är inte bara genom sin konfirmationsstatistik som Finland utmärker sig – högst i världen, mer än nittio procent av alla tonåringar låter fortfarande konfirmera sig – även tågen här är något utöver det vanliga. Bekväma, alltid punktliga och med generösa restaurangvagnar.

På tåget mot Rovaniemi, genom de lappländska vidderna, ser jag ut över de väldiga skogarna. Det var hit, till den tystnad som är oåtkomlig i städerna, som eremiterna på dessa breddgrader förr sökte sig. Skogen var deras öken, pustinya som man sa på ryska. Här lät de sig dras in i den medlevande kärlekens kretslopp. De smakade den helgelse genom vilken människan på ett sakligt sätt inser att hon inte längre är skild från något eller någon. De lärde sig att ingen annan väg finns till den förtroliga vänskapen med Gud än medlidandet med världen. 

Hur är det möjligt att uthärda ett medlidande som gör människan oändligt känslig för den grymma världen och historiens ständigt upprepade tragedier? Det är bara möjligt, menar den ortodoxe lekmannateologen Olivier Clément, om den som blir krossad genom sitt medlidande ”krossas tillsammans med Kristus och uppstår tillsammans med honom, liksom med alla”. För den som vet att det sista ordet tillhör uppståndelsen når glädjen djupare än grymheten.