En krets av tystnad
Domsöndagstiden gör oss intensivt medvetna om hur Guds patos aldrig kan skiljas från Guds etos. Hur djupt Gud berörs av vad människan gör och inte gör. Hur människans handlingar, när hon sviker sig själv, väcker Guds sorg och förkrosselse.
När profeterna i sin poetiska litteratur sätter ord på hur den glödande kärleken manifesteras i lågande vrede står de som garanter för att Gud inte förteget betraktar ondskan, inte slätar över och att Guds omsorg aldrig upphör. Guds dom är slutet på all likgiltighet. Eller som den judiske rabbinen Abraham Joshua Heschel uttrycker det: “Det finns ögonblick i historien när vreden ensam kan besegra det onda.”
Men vi kommer knappast att förstå hur domens och barmhärtighetens mysterium är ett enda, om vi inte kommer i kontakt med de avgrundsdjup hos Gud omkring vilka ”kerubims flammande svärd bildat en ogenomtränglig krets av tystnad”, med den ortodoxe teologen Paul Evdokimovs ord. Inga attribut, inga namn, inga beskrivningar tar oss förbi den gräns som outsägligheten sätter.
Endast kontemplationen förmår överskrida den gränsen.