När själen blir ett rökelsekar
Bruket av rökelse i gudstjänsten har sitt ursprung i det första förbundet. Den ”rena välluktande rökelsen” (2 Mos 37:29) brändes i templet varje morgon och kväll av prästerna. Rökelsen var förknippad med tillbedjan. Profeten Malaki skriver:
Från öster till väster är mitt namn stort bland folken, och överallt frambär man rökelseoffer åt mitt namn, rena offer, ty mitt namn är stort bland folken, säger Herren Sebaot.
När uppfylldes denna profetia om rökelse som skulle frambäras överallt? frågar prästmunken Gregorios. Han svarar med Johannes Chrysostomos ord:
Först när Kristus hade kommit. Det ’rena’ offret är det eukaristiska offret … Det frambärs inte med rök från stanken av kött, inte heller genom blodet från djur som offrats, men genom den helige Andes nåd.
Det är en mycket tidig praxis i kyrkan att innan själva huvudgudstjänsten börjar, beröka inte bara altaret och altarrummet, utan hela kyrkorummet. Berökningen börjar och slutar med altaret, säger Dionysius Areopagiten. I Ökenmässan sker det – med inspiration från Basileiosliturgin – innan tjänstgörande präster, diakoner och ministranter iklätt sig de liturgiska kläderna. I Chrysostomosliturgin beröks kyrkan när gåvorna förberetts på det bord som kallas Prothesis.
Rökelsen avbildar den helige Andes nedstigande över det som framburits. Den är ett tecken på Andens väldoft. Gregorios skriver:
När celebranten svingar rökelsekaret, ärar han Gud genom frambärandet av rökelse och genom dess väldoft. Han vittnar om att vad han än gör, så gör han det tillsammans med den helige Ande.
Den gudomliga liturgins ’fader’, Johannes Chrysostomos, talar om hur bönen genom Andens eld gör själen till ett rökelsekar: ”Även om rökelsen i sig doftar gott, frigörs väldoften på allvar när den kommer i kontakt med glöden. På samma sätt är det med bönen. Den har ett stort värde i sig, men sprider än mer väldoft när den frambärs med ett brinnande hjärta.”