När bilderna krockar
Onsdagens läsning. Jer 7:16–28
Frågorna ställer sig på kö: Vem är egentligen Jeremias Gud? Vilka känslor har Skaparen för sin skapelse? Hur påverkar vår misär Gud? Och vår lycka? Är Herren en åskådare eller den inblandade i våra livsöden?
Man kan lätt lämnas med intrycket att bilderna av Gud hos Jeremia krockar. ”Se, min vrede och mitt raseri skall välla ut över denna plats”, utropar Herren genom profeten i dagens läsning. Och några ögonblick senare: ”Lyssna till mig, så skall jag vara er Gud och ni skall vara mitt folk.”
Men att på samma gång tala om vrede och kärlek är ingen motsägelse. Till synes oförenliga sinnesrörelser hålls samman i Gud – precis som de gör hos människor som sörjer ett brutet förhållande. Jeremia blottlägger den sorg och förtvivlan som fyller Guds hjärta när hans kärlek refuseras – ”Mot mig har de vänt ryggen, inte ansiktet” (2:27) – och ger oss en skymt av Guds fysionomi: vad Gud avvisar och omfamnar, älskar och hatar.
Om vi tror att talet om vrede kan förandligas, göras till allegori eller sublimt språkspel där orden inte motsvarar vad de tycks säga, bedrar vi oss. Men om vi uppfattar vreden som liktydig med en hjärtlös dom hamnar vi också fel. Vreden är inte kärlekens motsats i Bibeln, den är dess nödvändiga motpart. Dess källa är den förtärande kärleken. Jeremia vecklar ut detta mysterium inför våra ögon. Men han hjälper oss också att ”dekonstruera” Guds vrede: den är en vädjan till profeten – och till oss. Ett rop om vår förbön för världen.
Hos profeten från Anatot framträder mysteriet med den lidelsefulla kärleken, under ögonblick manifesterad i lågande vrede. Vi konfronteras med en dimension av Guds kärlek som inte är enkel för bibelläsaren att förhålla sig till. När profeten Nahum frågar ”vem uthärdar hans vredes glöd?” (1:6), undrar vi för en kort stund om vi alls uthärdar Gud. Men om vi ger oss tid och gör oss möda att tränga in i profeten Jeremias bok kan det visa sig att vi samtidigt tränger längre in i Guds hjärta. Jeremia ger röst åt kraften i den utgivande kärleken, den kärlek som inte är möjlig annat än hos någon som är alltigenom personlig – och som sexhundra år efter profeten kulminerar i Jesu Kristi korsdöd för världens liv. En död som, om den också blir vår, kan förvandla vår kärlek till att bli lik den kärlek med vilken Gud älskar Gud – den kärlek med vilken vi är älskade.