Ett fogligt lamm

Torsdagens läsning: Jer 11:18–20, 12:1–6

En av de märkligaste Kristusprofetiorna i Jeremias bok återfinns i det elfte kapitlet, där vi möter den första i serien av profetens bekännelser. I hans eget öde förebådas det mysterium som skulle skänka frälsning även åt honom själv: det slaktade Lammet. Bakgrunden är en sammansvärjning mot profeten i hans hemby. Anatots invånare ogillar det tumult Jeremia skapar. De är jordnära människor som lever sina liv fjärran från politiken och templet i Jerusalem. Plötsligt hamnar de i strålkastarljuset på grund av att en ung man från deras egen by ränner i huvudstadens korridorer och retar upp folk. En konspiration tar form för att få slut på Jeremias profeterande, om nödvändigt även hans liv. Jeremia får kännedom om sammansvärjningen och utbrister i en litania:

Själv var jag som ett fogligt lamm som leds till slakt. Jag insåg inte att det var mot mig de smidde sina planer: ”Låt oss fördärva trädet medan det har sav, låt oss utplåna honom ur de levandes land, så att ingen längre minns hans namn!”

”Hela kyrkan är överens om att vi i dessa ord hör Kristi röst genom Jeremia”, säger kyrkofadern Hieronymus på 400-talet. Vi känner även igen Jesajas Kristusprofetia, återgiven i Apostlagärningarna: ”Liksom ett lamm som är tyst inför den som klipper det öppnade han inte sin mun” (Apg 8:23). I Septuaginta, den grekiska översättningen av Gamla testamentet, utvecklar sig dessutom den nittonde versen i Jeremiabokens elfte kapitel till en märklig profetia om Jesu korsdöd:

Låt oss sätta trädet till hans bröd, låt oss utplåna honom ur de levandes land, så att ingen längre minns hans namn.

Kristus talar överallt i Skriften och när vi hör hans röst skänker orden ljus. I dessa urgamla ord uppfångar kyrkan Kristi röst när han förutsäger sin stora förestående fredag. Trädet är en bild av korset. Brödet är hans kropp. Genom att Kristus låter sin kropp fästas på korsets trä blir han livets bröd för alla som kommer till honom.