Vilseledare
Tisdagens läsning: Jer 6:8–19
I över ett halvt sekel har ingen profetia värd namnet hörts i Jerusalem när den blott åttaårige Josia blir kung år 640 f Kr. När han växer upp och själv kan ta ansvar för landets ledning initierar han en reformrörelse. Andra Krönikeboken beskriver hur Josia, när han är sexton år gammal, börjar söka Gud (34:3). Han inser att nationen rusar mot katastrof. Fyra år senare – bara ett år innan Jeremia hör kallelsen till profet – känner han sig tillräckligt stark för att påbörja den första delen av sin livsuppgift: att rensa Jerusalem och Juda från de assyriska kulterna.
Han går därefter vidare till den andra fasen i sin reformation: att försöka ena de sedan sekler tillbaka splittrade systerfolken Juda och Israel. Ett alltmer utmattat Assyrien stärker hos den unge kungen visionen om ett återförenat Israel och han inleder en massiv territoriell expansion. Josia återtar de områden som sedan nordrikets fall varit assyriska provinser, Samarien och Gilead, och det utan att möta något större motstånd. Bibeltexterna berättar om Josias ikonoklasm, hur han krossar och bränner främmande altaren i det forna nordriket.
Det är i detta läge Jeremia dyker upp. Han är ännu i tonåren när Josia inleder sin reformation och kan inte undgå att ta intryck av det som utspelar sig i Jerusalem, vars murar han kan se från kullarna som omger hans hemby Anatot. Jeremia har sagt ja till Guds kallelse. Josias kraftfulla agerande väcker hans förhoppningar om en nationell väckelse. När han efter ett långt profetiskt vakuum tar till orda, är det med ett budskap som med eftertryck ger understöd åt Josias reform- och enhetspolitik.
Men profeten talar till ett folk som i århundraden vant sig vid andra gudar och deras krav. Allteftersom tiden går inser Jeremia hur djupt desorienterade många av Jerusalems invånare blivit. Josias intentioner är goda och hans ambitioner storslagna, men hans försök att vända folkets hjärtan till Gud förmår inte tränga tillräckligt djupt.
Herrens lag hade varit nedtystad i generationer, och när man nu får den uppläst på nytt var det få som tilltalades av den väg som pekades ut. Dagens läsning speglar hur djupt den andliga minnesförlusten satt sig:
Så sade Herren:
Slå in på vägarna från fordom,
fråga efter de gamla stigarna,
efter den rätta vägen.
Ta den vägen och ni skall finna vila.
Men de svarade: ”Det vill vi inte.”
Jeremias uppgörelse riktar sig framför allt mot ett undermåligt religiöst ledarskap, oförmöget att hjälpa sitt folk att inse hur det assyriska imperiets fall tillsammans med kungens radikala reformer utgör en historisk möjlighet att ena Juda och Israel. Om prästerna säger Jeremia: ”De botar skadan hos mitt folk, men bara på ytan.” (6:14a) Diagnosen är dräpande och för tanken till Dietrich Bonhoeffers ord om ledare som blivit “vilseledare”. De duperar med falska löften, bröd och skådespel, medan de fortsätter att upprepa: ”Allt är väl, allt är väl” (6:14b). Men verkligheten är en annan.
