Med blicken mot det osynliga

På Stora fastans sista dag vilar Jesus i graven, dold för världen. Denna dag tillhör på ett särskilt sätt alla de gudsälskare som världen aldrig uppmärksammar, och som inte heller söker någon uppmärksamhet. De som känner och älskar hemligheten med det fördolda livet med Kristus, kommer aldrig att bli kända i världen. 

I den trädgård som låg intill Golgata, där Jesu grav fanns, möter vi i dag en grupp kvinnor som dröjer kvar. Är det dessa som visar på en möjlig hållning under vårt livs dunkla nätter? De har varit ögonvittnen till korsfästelsedramat. De har sett honom tas ned från korset och livlös bäras bort. De vet att Jesus är i graven. Men vi hör dem inte förtvivla, hör dem aldrig säga: ”Nu är det slut, vi kan inte göra mer.” Kanske säger de ingenting alls till varandra. Vad gör de? De förbereder kryddor och salvor. De fortsätter att visa Jesus sin vördnad trots att livet har lämnat hans kropp. 

Dessa som fortsätter att ge Jesus sin tillbedjan, även när han är tyst och krisen tycks ha nått en återvändsgränd, är ateismens betvingare i vår värld – långt mer än alla som radar upp listiga argument för Guds existens. Istället för att låta krisen förlama oss kan vi fortsätta att förbereda de kryddor som vi offrar åt vår Frälsare i form av kärlekens gärningar.

Denna märkliga lördag, så fylld av väntan och tystnad, tillhör det fördolda livets människor. Nu är Jesus inte längre synlig för världen, han är borta, död. Inte heller Jesu närmaste vänner syns i världens ögon. Ingen räknar med dem, lika lite som man räknar med en död. De har vänt sin blick, inte mot det synliga där döden härskar, utan mot det osynliga där Kristus sönderslitit dödsrikets bojor.

På fastans sista dag ber vi: 

Du, vår Herde, som vilade i graven dold för världen, lär oss älska vårt fördolda liv med dig hos Gud. Amen.

(Från Spåren till det fördolda)