Den kyrka som står kvar
Vilka finns ännu kvar när Jesus inleder sin sista vandring, den som leder från Pontius Pilatus residens upp till Golgata?
Den unge mannen i Markusevangeliet, som kastar av sig sitt sista klädesplagg och flyr naken, utgör en symbolisk och paradoxal motbild till hur Jesus senare berövas sina kläder – ett avklädande som för den senare följde på lydnadens utblottelse, men för den förre var ett ofrivilligt berövande.
Medan männens kyrka försvinner, en efter en, framträder ”på avstånd” kvinnornas kyrka, de som följt honom och betjänat honom under hans vandringar. Vi ser dem vid korset, vid begravningen, och det var också de som skulle bli påskens första vittnen. En av dessa, inte omnämnd i evangelierna, men berättelsen om henne kommer till oss från den tidiga traditionen, var Veronica som väntar vid en av korsvägsstationerna utmed Via Dolorosa. Till skillnad från Jerusalems gråtande kvinnor som Jesus tillrättavisar – de gråter över sig själva – är hon vid sidan om Josef från Arimatea den ende som står för en aktiv handling under passionsdramat. Hon som rusar ner, tar Jesu blodiga ansikte i sina händer och torkar det med en duk. Både Veronica och Josef är outsiders, de första i en gemenskap som får företräde framför de utvalda.
Framme vid Golgata låter oss evangelisten Johannes bevittna Kärlekens kyrka, närvarande vid korsets fot, i skriande kontrast till den ”officiella” kyrkan som nu är helt frånvarande. Hon representeras framför allt av Mater Dolorosa, den lidande modern, och den lärjunge som Jesus älskade, åt vilken han nu anförtror sin mor. En kärna blir synlig: den kyrka som står kvar vid korset, den rest som genom sin kärlek, inte genom makt och inflytande, ska göra kyrkan oövervinnelig intill änden.
Och när vi från Pontius Pilatus residens hör ropet Ecce Homo – Se människan – hör vi samtidigt Ecce Deus. Se Guden. Här står vi inför den enda giltiga bilden av vad världens synd gör med Guds hjärta, synliggjort i denna enda människa.
Herre, kom ihåg dem som har glömt ditt löfte om uppståndelsen, dem som inte känner dig och din väldiga kraft och därför lever utan hopp. Amen.
(Texten är hämtad från Spåren till det fördolda. Ikonen Den heliga duken av Robin Johansson, ikonverkstaden.se)
