Domenica in Albis

Söndagen efter påsk, som i västlig tradition bär det latinska namnet Domenica in Albis, anspelar på hur de som döpts under påsknatten lade av sina vita albor, dopdräkterna, först efter en vecka. Man bar alltså dessa under hela påskveckan som ett synligt tecken och vittnesbörd om dopets hemlighet. När dopkapell redan från 300- och 400-talet började byggas i formen av en oktagon – åttasidiga – förkunnade arkitekturen dopets mysterium. 

I Ravenna i nordöstra Italien, som blev det västromerska rikets kejserliga residensstad i början av 400-talet, finns några av de allra äldsta dopkapellen, daterade till slutet av 300-talet och början av 400-talet. De välbevarade mosaikerna i bysantinsk stil i dessa kapell avbildar hur Jesus döps naken av Johannes. Det är bara vattnet i vilket han stigit ner som täcker hans kropp. Här anspelar ikonografin på den praxis som tidiga kristna texter vittnar om, hur katekumenerna lade av sina egna kläder och steg ned i dopvattnet. Efter att ha nedsänkts i vattnet tre gånger ikläddes de en alba, den vita dopdräkten – uppståndelsens oförgängliga klädnad.

Dopet var död och uppståndelse. De tidiga kristna bars av en obändig tro att det eviga livet inte väntade på andra sidan den biologiska döden. Tiden var inte längre ett problem, den var ett sakrament. I dopet hade man trätt över tröskeln till himmelriket och fick nu delta i eukaristin, den måltid mättad av framtid om vilken Nikolas Kabasilas säger i sin berömda liturgikommentar från 1300-talet:  

Eukaristin är det slutliga mysteriet, längre går inte att komma.