Hjärtat i prästens liv

Söndag morgon. Jag firar mässan, ledd av en av domkyrkopastoratets ’katolska’ präster. Lättheten i hennes rörelser är besläktad med den sorts andlighet som brukar beskrivas som ”fullständigt uttryckslös”. När det inte finns något att bevisa eller uppvisa. När liturgin är en förlängning av prästens egen kropp, inte ett främmande ting eller en självbespeglande föreställning.

Det vilar en välgörande kyskhet över en liturgi som är fri från allt teatraliskt. Få saker gör gudstjänster till en plåga så som sentimentalitet och trevlighet. Vi har ju inte kommit för att bli ”mer inspirerade” eller för att få höra att ”det var roligt att se er”. Vi är inte heller här för att bli ”mer andliga”. Vi har kommit till kyrkan för att ”upplyfta våra hjärtan”, det vill säga dras in i Sonens eviga rörelse när han ger sig själv som gåva till Fadern. För att i en värld där dödens krafter råder, låta liturgin ta oss till en plats där tiden är återlöst, döden ligger bakom oss och allt skapat är transparent för Guds härlighet. Det skeende som vi aldrig kan framkalla eller påskynda, som inte är beroende av prästens dagliga form, men som är den Andens gåva som gör varje liturgi till en ny pingst.

”Påminner prästen tillräckligt ofta sin församling om denna verklighet?”, frågar munken från Östkyrkan, Lev Gillet, i kapitlet ”Prästen inför altaret” i den förtätade lilla skriften Var min präst.

Firandet av mässan är själva hjärtat i prästens tjänst. Hur blir den hjärtat även i prästens liv? Genom att mässan firas ofta. Om möjligt varje dag.