”Min kärlek och mitt kors”
Vad menar jag när jag säger att jag tror på kyrkan? Tomás Halík ställer frågan och berättar om det missmod som plågade honom under sömnlösa nätter när han sjuk i covid under pandemin var oförmögen att arbeta, läsa och sova. En misströstan över kyrkans oförmåga att översätta tron och evangeliet i vår kultur och till vår tids människor.
Kyrkans kris handlar om långt mer än de kyrkliga strukturerna, den rör själva tron: det växande gapet mellan vad kyrkan förkunnar och hur hon förkunnar det å ena sidan, och människors verklighet å andra sidan. Det sägs ibland att ”trons försvagas”, men vad som verkligen försvagas är länken mellan det språk som används för att uttrycka tron och det sätt på vilket tron levs. Kyrkans uppdrag är att i varje tid nytolka det budskap hon anförtrotts, så att dess innebörd inte förvanskas när den sociala och kulturella kontexten förändras. Filosofen Charles Taylor har påpekat att kyrkan i årtusenden har upprepat samma ord, som i trosbekännelsen, men förståelsen av orden har förändrats och en del förstår dem inte alls. Halík skriver:
Om förkunnare använder bibliska, dogmatiska och liturgiska texter utan att göra sig mödan att bygga en bro mellan dessa och sina åhörares inre värld och yttre verklighet, om de har en ytlig förståelse av bägge världarna, blir de bara en ’klingande cymbal’.
Vad var det Tomás Halík brottades med under sina sömnlösa nätter?
Jag återkom till berättelserna om övergrepp som jag hört i samtal med offren, besvikelsen över mina biskopars attityder, avsmaken jag kände över kristna som stöder Donald Trump och andra farliga populister och nationalistiska demagoger som klär sig i en kristen retorik (”försvar av kristna värden”). Jag kände mig sorgsen över de hatiska angreppen på påve Franciskus från katoliker.
När dessa tankar plågade honom påminde sig Tomás Halík något han hört en av sina lärare, Josef Zverina, säga: Kyrkan – min kärlek och mitt kors. Zverina tillbringade tretton år i fängelse och arbetsläger under kommunisttiden i Tjeckoslovakien. ”Då, som ung och nyomvänd entusiast förstod jag inte vad han menade. Men nu förstår jag det.”
Halík berättar hur han under denna ”period av tröstlöshet”, med Ignatios av Loyolas uttryck, igen och igen upprepade för sig själv en rad ur den apostoliska trosbekännelsen: Jag tror på den helige Ande, en helig katolsk kyrka, de heligas samfund. Han delar sina reflexioner kring det som då klarnade för honom:
Trosbekännelsens ord visar på skillnaden mellan tron på Gud och relationen till kyrkan: vår tro relaterar inte till kyrkan på samma sätt som till Gud, men tron på kyrkan är inte heller åtskild från tron på Gud. Vårt förhållande till kyrkan är en del av vår tro på den helige Ande, grundad i förtröstan på Jesu löfte till sina lärjungar att sända en Hjälpare och Tröstare, Sanningens Ande, som skulle förbli hos dem för alltid. Kyrkan är Kristi kyrka i den utsträckning Kristi Ande verkar i henne. Jesu ord i Matteusevangeliet när han grundar kyrkan på den klippa som är Petrus bekännelse – bekännelsen av Jesus som Messias – behöver kompletteras med Andens stormvind på pingstdagen, den scen som traditionellt brukar betraktas som kyrkans födelsedag. Kyrkan är grundad på klippan, men får inte bli förstenad.
Det är när en levande tro saknas som utrymme uppstår för cyniska populister att exploatera det religiösa språket för sin egen agenda, menar Halík. Religiös retorik blir ammunition i kulturkrigen, kristendomen instrumentaliseras och förvanskas till en militant religion. Det skapar en klyfta som går rakt igenom kyrkorna. “Splittringen bland kristna är ett av middagskrisens mest smärtsamma kännemärken”, skriver Tomás Halík.