Prästkrisen
Det sjätte kapitlet i sin bok kallar Tomás Halík ”Middagstidens mörker” (Darkness at Noon). Uttrycket är lånat från Arthur Koestlers roman med samma titel, en av de första böckerna som uppmärksammade världen på Stalinregimens brott i Ryssland. I titeln finns en tydlig anspelning på evangeliets skildring av hur ett mörker vid sjätte timmen föll över jorden när Jesus hängde på korset. För Halík anspelar uttrycket även på trons mörka nätter under den andliga resan, såväl för den enskilde som för kyrkan.
Men är det rättvisande att säga att vi i dag befinner oss i en tid av kris för kyrkan och kristendomen? Visar inte statistiken att antalet kristna över världen hela tiden växer? Är det inte främst i delar av Europa som kyrkan befinner sig på tillbakagång som ett resultat av liberalteologi och slapp församlingsdisciplin? Halík menar att denna föreställning, som finns i en del kristna kretsar, inte svarar mot verkligheten och att den bild som tecknas av kyrkans tillväxt, till exempel på den afrikanska kontinenten, är idealiserad. Många afrikanska teologer framhåller att tillväxten i kyrkorna i Afrika till stor del är en följd av befolkningstillväxt snarare än framgångsrik evangelisation.
När det kommer till den romersk-katolska kyrkan, beskriver Tomás Halík dess kris som en prästkris i hög grad. De uppmärksammade övergreppsskandalerna är bara en del av en långt djupare kris inom prästerskapet som sådant, menar han. Prästens identitet och roll, sådan den tidigare sett ut, har underminerats i dagens kyrka och samhälle, och det är få som kan ge trovärdiga svar på frågan hur framtidens präst bör se ut. Bakom fromma fraser och fasader döljer sig ofta en stor osäkerhet. Själv präst i den katolska kyrkan är Tomás Halík starkt kritisk till den våg av traditionalism som sveper över vissa delar av hans kyrka och inte minst uttrycker sig i aggressiva utspel mot påve Franciskus och dennes reformprogram.
”Den traditionella patriarkala prästrollen – som fortfarande är ett ideal inom prästutbildningen på många håll – svarar helt enkelt inte mot dagens verklighet och omständigheter”, skriver Halík. Han efterlyser en radikalt ny modell för prästtjänst och träning av präster, och tror att prästuppdraget i framtiden i större utsträckning behöver kombineras med ett civilt arbete, något han själv har erfarenhet av från kommunistregimens Tjeckoslovakien. Mest avgörande är dock att lekmännens roll stärks och breddas, även när det kommer till att inneha ledande uppdrag i kyrkan.
Låt oss komma ihåg att verklig förnyelse i kyrkan aldrig har kommit från biskoparnas skrivbord eller koncilier fyllda av experter. Förnyelse förutsätter kraftfulla andliga impulser, genom teologisk reflexion och modet att pröva sig fram.
Vad gäller övergreppen menar Halík att de kommit att spela en liknande roll som avlatshandeln som föregick reformationen i början av 1500-talet. ”Vad som till en början tycktes vara ett marginellt fenomen, har i dag – liksom då – blottlagt djupare problem: ett grundfel i själva det kyrkliga systemet – framför allt när det kommer till relationen mellan kyrkan och makten, och mellan präster och lekmän.” Den korruption och de övergrepp som blottats får Tomás Halík att tänka på renässansens Rom. Det går att förstå hur omskakad Martin Luther blev när han besökte staden, och övertygades om att en radikal brytning med denna form av kyrklighet var nödvändig. Halík gör bland annat följande analys:
Sexuella och psykologiska övergrepp i kyrkan bottnar i ett maktmissbruk som undandrar sig granskning och kritik genom att hänvisa till ämbetets sakrala ursprung. I stark kontrast till evangeliets anda och dess förståelse av kristen tjänst, har den romantiserade, pseudomystika synen på prästen och dennes ’sakrala auktoritet’, skapat en magisk aura (’persona’ i Jungs djuppsykologiska termer) kring prästens person, som gjort att kandidater med psykologiska och moraliska problem dragits till prästämbetet.
