Att tro på nytt
Vad Tomás Halík beskriver som trons middagskris – The noon day crises – är en smältdegel där människor i djupet av sitt inre ställs ansikte mot ansikte med ett mörker och en tomhet som får all tidigare trosvisshet att skakas i grunden. Gud är död för själen. Den tro som predikats i många kristna kretsar, inte minst där bokstavstron omhuldats, håller helt enkelt inte måttet i mötet med sekularism och skepticism. Det kan tyckas paradoxalt att kristna miljöer med frejdiga vittnesbörd och höga andliga anspråk alstrar agnostiker och rentav ateister. Men att tron dekonstrueras, ibland intill obefintlighet, är varken något att förvånas över eller oroas av. Det är en del av en ofrånkomlig resa för den som vill förvärva en mer integrerad tro. Halík skriver:
En övertagen tro som inte internaliserats och såväl emotionellt som intellektuellt slagit rot i en människa, kommer knappast att bestå i de kriser den med stor sannolikhet kommer att möta i en sekulariserad värld.
Vägen till ett nytt sätt att tro går för somliga via den form av ateism som fransyskan Simone Weil kallade ”en rening av gudsbilden”. Det kan handla om ett legitimt förkastande av naiva bilder av Gud som garant för lycka och harmoni eller en teodicé som med fromma plattityder trivialiserar det ondas mysterium. På liknande sätt kan det förhålla sig med vad Tomás Halík kallar en ”existentiell ateism”, ett slags delaktighet i Jesu upplevelse av övergivenhet på korset – ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” – i smärtan över världens outhärdliga lidande och ondska.
Den irländske filosofen Richard Kerney har myntat begreppet anateism för den andliga och existentiella erfarenhet som får en människa att i sin brottning med tron ge mycket av kritiken mot religionen rätt, utan att ateism behöver vara det enda alternativ som återstår. Ordet har innebörden ”att tro på nytt” – på ett nytt och djupare sätt, efter det att tron passerat genom den filosofiska kritikens reningsbad. Anateismen, menar Kerney, står lika långt från traditionell metafysisk teism som från ateism. Många själasörjare kan berätta om hur de möter ett växande antal människor som i mogen ålder återupptäcker den tro de en gång övergav. De säger: ”I dag tror jag på nytt det jag trodde tidigare, men jag tror det på ett annorlunda sätt.”
Valet att tro på nytt är dock inte ett resultat av rationella överväganden, det är ett existentiellt val. Tomás Halík, som sympatiserar med Richard Kerney, skriver:
Det har slagit mig att begreppet anateism bidrar med en del av svaret på frågan hur en reflexion över tron kan se ut som tar oss över tröskeln till kristendomens eftermiddag när tron har förvittrat under middagstidens kris, den dunkla natten, och söker efter ett nytt uttryck.
En återkommande tanke i Tomás Halíks bok är att den kristna tron känns igen genom det sätt vilken den återkommande träder in i påskens drama av död och uppståndelse. Den utdragna kris som hör middagstiden till är ett slags anamnesis, en påminnelse om påsken. Om korsfästelsen är ett pågående drama genom historien, och om kenosis – utblottelsen – hör till den kristna trons innersta identitet, då kommer åtskilliga former av kristendom att behöva dö en smärtsam död innan de kan återuppstå i nya former. ”Varje påskfirande”, skriver Halík, ”är en möjlighet att på nytt röra vid själva hjärtat av kristendomen och nå en djupare förståelse av den.”
