”Kristus är dold i dem”
Hur kan tanken på en andra och tredje ekumenik förenas med Jesu ord att ”ingen kommer till Fadern utom genom mig”?
Tomás Halík menar att det är just en fördjupad kristologi, en verkligt radikal förståelse av vad vi menar när vi säger att Jesus är sann Gud och sann människa, som öppnar mot en djärvare ekumenisk hållning. Men vägen till ortodoxi – en rätt tro – går genom ortopraxi, en rätt praktik. Det vill säga, det är den levda tron som uppenbarar vem Kristus är, inte de dogmatiska definitionerna. Bekännelsen till Jesus som sann människa blir som klarast genom en radikalt utlevd mänsklighet och medmänsklighet. Tomás Halík kallar detta ”en av pelarna i den kristna identiteten”.
Hur ska vi då förstå Jesu gudom? Bekännelsen att ”Jesus är Gud” är å ena sidan en av kristologins grundstenar, men har samtidigt gett upphov till missförstånd och heresier som doketism och monofysitism, som inte bara skymt förståelsen av vem Jesus är men haft en direkt skadlig inverkan på kristen spiritualitet och social praktik. Luften har blivit kvav att andas när betoningen av Jesu gudom fördunklat hans mänsklighet.
Den mest uttryckliga bekännelsen av Jesus som Gud i evangelierna möter vi hos lärjungen Tomas, som efter att ha tvivlat på uppståndelsen får röra vid Jesu sår, och då utbrister: ”Min Herre och min Gud!” Scenen med Tomas återuppståndna tro vittnar klarare än teologiska preciseringar, menar Tomás Halík. Han berättar om en erfarenhet som för honom själv innebar ett ”uppvaknande” och en ny förståelse av ”min tro på Kristus, på hans uppståndelse och hans enhet med Fadern”. Under ett besök i Madras i Indien kom han till ett katolskt hem för föräldralösa barn, byggt på den plats där Tomas enligt legenden blev martyr.
Där blev det tydligt för mig: ”Här är Kristi sårmärken.” Den som ignorerar lidandets, smärtans och misärens sår i vår värld, den som vänder bort blicken och vägrar röra vid dem, har inte rätt att ropa: ”Min Herre och min Gud.” Låt oss ta tillbaka vår tro på Jesu gudom från dogmatiska definitioner vars språk är obegripligt för samtidens människor och återföra den till ortopraxins öppenhet – i solidaritet – för den teofani (Gudsuppenbarelse) som vi möter i världens lidande människor.
Ingen är mer utmanande än Jesus själv när han gång på gång framhåller att kärleken till Gud är oskiljaktig från kärleken till människorna. I berättelsen om domen är det de som visar de behövande verklig kärlek som tjänar Kristus, utan att de själva är medvetna om det. Det är inte de som ropar ’Herre, Herre’ som tillhör honom, säger Jesus, men de som gör Guds vilja. Som de ortodoxa teologerna brukar uttrycka det: ”Vi vet var kyrkan är, men vi kan inte veta var hon inte är.” Tomás Halík skriver:
Här är ett viktigt korrektiv till hur vi allmänt uppfattat Jesu ord om att han är enda vägen till Fadern. En strikt exklusiv förståelse av dessa ord skulle förvägra icke-kristna möjligheten till frälsning. Skildringen av den yttersta domen i Matteusevangliet visar att Jesu ”jag” har en vidare innebörd. Det inkluderar alla dessa ”minsta” med vilka han identifierar sig. Det innebär att de som i solidaritet och kärlek tjänar dessa går till Gud genom Kristus, även om de inte bär hans namn eller erkänner honom. Kristus är dold i dem.
