Tro som Gud
Djärva försök att överskrida gränser, vare sig de är mentala eller institutionella, kommer alltid att väcka oro bland kristna. Gör vi inte den kristna tron och identiteten otydlig nu? Finns inte risken att vi förråder evangeliet? Tvivel av det slaget, i likhet med alla tvivel som leder till kritisk självreflexion, är hälsosamma och nyttiga, menar Tomás Halík. Det tvingar oss att ställa en fråga som måste ställas igen och igen, inte minst i tider av stora kulturskiften: Vad är det som gör den kristna tron kristen? Vad konstituerar egentligen kristendomens identitet?
När vi säger att vi tror på Jesus Kristus är det naturligtvis helt korrekt. Men vad är det vi säger att vi tror med den bekännelsen? Vad är hjärtat i kristendomen?
I teologiska utbildningar har studiet av filosofi och vad som brukar kallas ”naturlig teologi” ofta föregått studiet av teologin som sådan. Ett upplägg som gjort att många blivande präster haft ett färdigt svar när man ställts inför frågan vad Jesus menade när han talade om sin Fader i himlen: den Gud vars natur och egenskaper man lärt sig en hel del om i sina kurser. ”Jag är rädd för att det har lett till ett olyckligt missförstånd, ja, en förvrängd uppfattning av själva hjärtat i evangeliet”, skriver Halík. Jesus trodde inte på filosofernas Gud, utan på Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, som talade till Mose i den brinnande busken. I sin ”eldnatt” fick Pascal en glimt av skillnaden mellan de två. Halík skriver:
Kristen teologi förutsätter per definition modet att radikalt ”glömma” eller sätta inom “parentes” alla våra mänskliga föreställningar om Gud, från metafysiska tankebyggnader till våra personliga fantasier, och ödmjukt erkänna att vi inte vet vem Gud är. Vi vet inte vad människor (inklusive vi själva) menar med ordet Gud – vi måste söka lära känna vem Jesus menade när han talade om sin Fader. Vi längtar efter att få bli insläppta i Jesu relation till sin Fader, det vill säga att försöka nå det som är omöjligt om inte Jesus själv sänder oss en Hjälpare.
Tron är något annat än enbart övertygelsen om att det finns en Skapare bakom skapelsen, det kan en människa nå fram till genom sitt förnuft. Tron föds när Guds nådegåva och människans frihet att ta emot den flätas samman. “Hjärtat i kristendomen”, skriver Tomás Halík, ”är Jesu relation till sin Fader.”
När Jesus uppmanar sina lärjungar att ha “Guds tro”, har försiktiga bibelöversättningar i stället skrivit: ”Tro på Gud”. Men det är inte vad Jesus säger. Gud är inte trons objekt utan dess subjekt. Många textböcker i teologi påstår att Jesus inte behövde tro eftersom han var Gud. Men då har de inte förstått innebörden av Hebreerbrevets ord att Jesus var “trons upphovsman och fullkomnare”. I Jesu tro möter vi Guds egen tro, en risktagande tro som slår följe med oss och respekterar vår frihet i väntan på att vi ska ge vårt gensvar på hans gåva. Att Gud är trofast även när vi är trolösa betyder att Gud tror på oss även när vi inte tror på Gud. ”Han är större än vårt hjärta – människohjärtat i vilket tro och otro, trofasthet och trolöshet oavbrutet kämpar med varandra.”
Tomás Halík återkommer till att Jesus inte kom för att ge oss en lära om Gud, men för att ta oss med på en resa som förvandlar vårt sätt att vara människa, och därmed alla våra relationer – till oss själva, till varandra, till naturen, till samhället, till Gud.
Detta är hans ”undervisning”, inte en lära eller en teori ”om” något, men en process av lärande. Det är Jesu skola och praktik. Hans ”nya lära”, det sätt på vilket han “undervisade med auktoritet”, en auktoritet som består i dess förmåga att förvandla en människa, hennes motiv och mål, så att hennes grundläggande inriktning i livet förändras. … Den tro som Jesus undervisar, och dess existentiella gensvar på hans kallelse till omvändelse, innebär delaktighet i uppståndelsen som en oavbrutet pågående händelse.
