En större Kristus
I Nya testamentet, framför allt i den teologi vi möter i de johanneiska och paulinska texterna, är Jesus inte bara den Messias som utlovats av profeterna. Han är i sin jordiska mänsklighet, så som kyrkan kommit att förstå det, ett proto-sakrament, det vill säga en symbol och ett verksamt tecken som pekar bortom och utöver sig själv och på samma gång är en manifestation av Gud själv.
I Johannesevangeliet är Jesus Kristus Ordet som i verklig mening är förenad med Gud. Genom honom och med honom och i honom är Gud den verksamma grunden i allt skapat. I Johannes Uppenbarelse är Jesus Alfa och Omega, historiens början och slut; han är den första och den slutliga meningen med allting.
För Paulus är den korsfäste och uppståndne Kristus som upphöjts till Faderns härlighet, den kosmiske Kristus, himlens och jordens Herre och Domare. ”Det som fascinerar Paulus mer än den historiske Kristus (”enligt köttet”) är den Kristus (” enligt Anden”), som bryter ner alla murar och även övervinner och utjämnar apostelns ego: ”Nu lever inte längre jag, men Kristus lever i mig.” Tomás Halík fortsätter:
Om kristendomen i dagens globala värld än en gång ska bli ett universellt budskap, måste dess kristologi – som hos Paulus, de grekiska kyrkofäderna, mystikerna, den franciskanska spiritualiteten, östkyrkans andliga teologi och Teilhard de Chardins mystika kosmologi – presentera en långt mycket ”större Kristus” än vad som porträtterats i mycket av den sentimentalt moraliserande och skolastiskt torra förkunnelsen under senare århundraden.
Här anknyter Tomás Halík särskilt till östkyrkans teologi om hur Gud har förenat sig med och gudomliggjort den mänskliga natur som vi alla delar i och med att Kristus fullt ut blev människa. Trehundratalets grekiska teologer menade att människan genom själva sin mänsklighet är förbunden med Gud, inte bara som skapad till Guds avbild men som en konsekvens av inkarnationen. Människans gudomliggörelse – theosis – tar sin början när Gud i bebådelsens ögonblick antar mänsklig natur, och är därefter ett pågående skeende, en kontinuerlig transformation, tills dess tiden når sin fullbordan i ett kosmiskt famntag när Gud blir ”allt i alla”.
Det är detta mysterium som förkunnas varje gång eukaristin firas. När vinet och vattnet hälls i kalken och förenas, ber prästen tyst med orden:
O Gud, du som underbart skapat människan och ännu underbarare har återlöst henne. Låt oss genom detta vin och vatten bli delaktiga av din Sons gudom, han som tagit del av vår mänsklighet.
I denna sublima liturgiska akt manifesteras hur delaktigheten av gudomlig natur (2 Pet 1:2) fulländar den mänskliga naturen. När vi bjuds in i Sonens gemenskap med Fadern – Andens stora gåva! – restaureras vår mänsklighet. Enklare uttryckt: ju mer Gud är närvarande i våra liv och vår gemenskap, desto mer mänskliga blir vi. Så som Jesu gudom, hans enhet med Fadern, bekräftades inte främst genom de mirakel han utförde utan genom att han aldrig upphörde att vara helt och fullt mänsklig, så är tecknet på “Kristus i oss” i att vi helt och fullt blir oss själva.