Kognitiv dissonans
När japanen Syakuro Manabe och tysken Klaus Hasselmann i går tilldelades årets nobelpris i fysik var det för, som det heter i motiveringen, ”fysikalisk modellering av jordens klimat”. Genom deras forskning är det belagt och ställt bortom allt tvivel: den globala uppvärmningen är orsakad av mänsklig påverkan.
Med andra ord: vi vet vad som behöver göras. Vi vet att den fossila ekonomin måste monteras ned, eftersom varje dags fortsatta borrande efter olja och kol undergräver möjligheterna till en uthärdlig framtid på vår jord. Hur gör man när man vet vad som är rätt, men inte följer den inre rösten? Man får se till att tysta eller överrösta den. Som författaren Kristoffer Leandoer uttrycker det i en reflexion över våra reaktioner på klimatkrisen: ”Att stå ut med sin egen och omvärldens kognitiva dissonans kräver viss övning och brukar därför premieras som ett särskilt vuxet beteende”,
Nu återstår att hitta motivation att agera ansvarsfullt. Att krympa glappet mellan kunskap och handling. Maningarna till förändring behöver motiveras av något mer än den egna överlevnaden. De behöver vara rotade i hoppet om att en ny värld är möjlig. Utan det hoppet har vi knappast tillräckliga etiska resurser att ösa ur. Kvar finns då bara det negativa motivet: självbevarelsedriften. Och det väger alltför lätt.