När vi firar blir vi

Dansaren som dansar är dansen.

Så beskriver jesuiten och liturgiforskaren Robert Taft den kristna liturgins dynamik. Den kristna gudstjänsten är inte ett försök att få kontakt med det gudomliga, att genom våra böner få Kristus att stiga ned till oss. Inte heller är dess syfte att vara undervisande. Liturgin är ett firande av att Gud berört oss. Gudstjänsten är i sig tecknet på att Kristus har stigit ned till oss. Varje liturgi syftar till att forma i oss ett medvetande om att Jesus är Herre, inte över historien men över samtiden. Att rista in Kristusmönstret i våra liv. Dra in oss i det gudomliga ljuset.

Därför är liturgins tempus presens: Jesu död och uppståndelse hör inte till det förgångna, den yttersta tiden är inte i framtiden. Bägge är i nuet. Det är Kristus – densamme i går, i dag och i evighet – som ber i oss i liturgin. Gudstjänstens karaktär är anamnesis, åminnelse, vare sig det är mässan eller tidebönerna vi firar. Men inte som en psykologisk hågkomst. I liturgin kommer vi samman för att genom den helige Andes kraft bli det vi minns. Robert Taft, som också var arkimandrit i den unierade ryska katolska kyrkan, skriver: ”När vi blir påminda minns vi, när vi minns firar vi och när vi firar blir vi vad vi gör.” 

Dansaren som dansar är dansen. Om detta behöver vi ständigt påminna varandra.