”Jag vill att du är”
The Afternoon of Christianity är en djupt personlig bok, och framför allt i bokens senare del bjuder Tomás Halík in läsaren i sin egen kamp med tro och tvivel, liksom i den frustration han kan känna när han ser hur studiet av teologi alltför sällan går hand i hand med odlandet av en sund spiritualitet. ”En del teologistudenter och prästkandidater som jag mött har tyckts mig likna människor som i dagar sitter lutade över sina nothäften men aldrig har lyssnat till musik.”
Halík berättar hur läsningen av Martin Buber övertygade honom om att om inte Gud är ett personligt Du, bara en ’han’ eller ett ’det’ (ett objekt som vi kan förhålla oss till på distans), då talar vi egentligen inte om Gud utan om en avgud. Om inte teologins språk, som hos Augustinus, bär spår av det egna sökandets drama, blir det ”lika kallt och stelt som en död kropp utan själ”, skriver han och berättar om hur flera traumatiska upplevelser av kyrkan förde honom in i en kris, inte bara i relation till kyrkan utan även en troskris som åtföljdes av en hel del tvivel och kritiska frågor. En av ”gudmödrarna” till hans egen omvändelse hade varit solidariteten med den förföljda kyrkan i Tjeckoslovakien under kommunistperioden.
Det gjorde att min kärlek till tron från början var nära förbunden med kärleken till kyrkan. Om en av dessa kärlekar såras, innebär det att även den andra tar skada och lider smärta. Men denna kris förde min tro till ett djupare plan; den innebar en större mognad och ett mer vuxet förhållande till kyrkan som min mor.
Denna erfarenhet, som liknar Richard Kerneys ”anateism” eller Paul Ricoers och James Fowlers ”andra naivitet” – vad Tomás Halík med Jungs metafor beskriver som en övergång från resterna av morgonens kristendom till en mer mogen ’eftermiddagstro’ – förde bland annat med sig en klarare insikt om hur tro och tvivel är två systrar som behöver varandra för att inte tron ska falla från den smala bron ner i fundamentalismens eller bigotteriets avgrund eller i den bittra skepticismens, cynismens och misströstans avgrund. I det första fallet kommer tvivlet tron till hjälp; i det andra kommer tron oss till hjälp i form av en grundad förtröstan. ”Om vi är konsekventa på tvivlets väg, kommer denna väg att lära oss att betvivla våra tvivel.”
Eftersom tron, liksom bönen, utgår från något långt djupare än våra tankar och åsikter om Gud, ser Tomás Halík ingen anledning att sluta be även om någon övertygade honom om att hans teologi och allt det han tänker om Gud är otillräckligt. ”Det kanske vore ett skäl att be ännu mer.”
Här rör vår författare vid en erfarenhet som många nog kan känna igen sig i: Hur den som genomgår en troskris samtidigt kan uppleva – ibland till sin förvåning – att bönen förblir levande. Inte en bön som sträcker sig efter bönesvar, som ett samlande av ’bevis’ för Gud som skulle kunna övervinna tvivlen. ”Det är obesvarad bön, snarare än besvarad, som har varit en trons skola för mig”, skriver Halík.
Det är just den obesvarade bönen som hjälper oss att förstå vari dialogen med Gud består. Guds svar står inte att finna på ytan eller i de enskilda saker som vi väljer, önskar eller ”beställer”. Guds svar är verkligheten som sådan, hela vårt liv. Gud är ”Gud i alla ting” och måste oavbrutet sökas och finnas, steg för steg, och sedan sökas och finnas på nytt som tillvarons helhet. En helhet som både inbegriper och överskrider allt i den här världen.
Den bön genom vilken tron överlever i ovisshetens mörker är den kontemplativa bönen. I denna bön kan samma tro som i tanken överväldigats av skepsis, kanske till och med av ateistiska föreställningar, röra sig mot djup där orden i Psaltaren kan uttalas med en uppriktighet och glöd mot alla odds: Jag älskar dig, min Gud, min styrka! Kärleken har sina egna skäl, det är därför den kan leva även i dunkla nätter. ”Det finns en kärlek”, skriver Tomás Halík, ”som föregår och överlever våra ord, våra känslor och våra åsikter. Det är den mänskliga kärlek som är genomträngd, förnyad och läkt av ’nåden’ – kärleken från Gud.”
Att älska är, med Augustinus ord, att säga volo ut sis – Jag vill att du är. I tider när Gud inte ter sig självklar, kan vi blicka ner i djupet av våra hjärtan och fråga oss om vi vill att Gud ska vara eller inte vara.
