Öppna fönster

I dialogen mellan den mystika teologin och djuppsykologin reflekterar Tomás Halík över hur våra religiösa trosföreställningar för det mesta kretsar kring vårt ego. De rör sig i de medvetna och mer ytliga skikten av vårt psyke. Medan nådens gåvor – tron, hoppet och kärleken – som får sina uttryck i bönen, springer fram ur vårt djupast jag, vad mystikerna kallar gudagnistan i vårt undermedvetna.

Tron behöver en rationell dimension, som ett skydd mot såväl fundamentalism som sentimentalism. Samtidigt menar Halík att vår nutida kultur, inklusive den moderna teologin, har överskattat den medvetna och rationella sidan av människans andliga liv. Han berättar:

Djuppsykologin gav mig vid en viss tidpunkt svaret på den besvärande frågan varför jag trivs bättre tillsammans med en del ”icke-troende” än med en del troende. Om tron, som en Guds gåva, genomtränger varje skikt i vårt själsliv, då lever en väsentlig del av tron i den betydligt djupare och viktigare del av vårt psyke som vi kallar det undermedvetna. Det råder inte alltid harmoni mellan de medvetna och de omedvetna sidorna av våra religiösa attityder – ofta ingen alls. Det är därför vi kan tala om ”de icke-troendes tro” och ”de troendes otro”. Även om Gud ensam känner våra hjärtan, märker erfarna och lyhörda iakttagare vad som rör sig bortom orden hos dem de för dialog med. 

Det finns troende som överflödar av religion, verbalt välformulerad och emotionellt utlevd, men man inser snart – och det behöver inte handla om medvetet hyckleri – att fromheten rör sig på ytan. Den saknar en verklig underbyggnad i form av ett genuint andligt liv. Å andra sidan finns ateister – så länge de inte blivit dogmatiska i sin ateism – som håller ett fönster öppet i form av ett ”kanske”. 

Tomás Halík liknar en viss sorts ateism vid en eld: den kan vara en god tjänare med en dålig herre. Under kyrkans första århundrade betraktades kristna som ateister eftersom de avvisade statsreligionen i romarriket. Även i dag kan troende behöva vara ateister i förhållande till en och annan problematisk teism. ”När tron passerar genom den ateistiska kritikens eld, kan den träda in i ett friare rum som en djupare, mer avklarnad och mogen tro”, skriver Halík.

På samma sätt som den kritiska ateismen kan öppna ett välgörande fönster i trånga rum där den fria tanken får svårt att andas, kan den självkritiska ateism som motstår frestelsen att bli dogmatisk öppna ett fönster av hopp. 

Då kan samma Ande som leder in mot mysteriets djup, till en skatt som är oåtkomlig för all dogmatism och rigiditet, blåsa genom båda fönstren – den ödmjuka tron och den självkritiska ateismen.