En hemlös vandrare

Att ”dö livet och leva döden” var ett uttryck som användes av skomakaren och mystikern Hjalmar Ekström (1885–1962) i Helsingborg. Orden speglade inte en livsförnekande och dyster andlighet, utan var ett drastiskt sätt att uttrycka vetekornets teologi: ”Om inte vetekornet faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd” (Joh 12:24). 

Det är denna kenotiska livshållning som drar in människan i ett kärlekens kretslopp som får henne att omsluta allt och alla utan att förakta eller fördöma. Kenosis – utblottelse – är det grekiska ord som används i Filipperbrevet om Guds nedstigande i ödsligheten, i det karga och ofruktbara människohjärtat, i villkorslös solidaritet med de lidande och de skyldiga.

Mot slutet av sitt liv, avklarnad och enkel i själen, skriver Hjalmar Ekströms i ett brev till en vän om denna radikala kärleksväg:

Då du gått ut ur dig själv för att inte mer återvända (inte mer leva i dig själv), då har du blivit en hemlös vandrare och sökare. Men inte är du därför utan hem, du är nu hemma vart du än kommer, vart din blick än faller. Inget är dig numera betydelselöst, i de minsta små ting och i de fattigaste människor finner du nu boningar för din själ. Allt blir förandligat, allt blir levande under din blick och hand. Det som förut varit dött och värdelöst och därför förkastat, det tar din ande vara på, och se, det skjuter skott, grönskar och växer. Detta är kärleken.