”Helvetet råder, men inte för alltid”

 
Den ortodoxa påskikonen kallas intressant nog även för ”dödsrikets plåga”. Här är det själva döden och dess välde som döms – och därmed töms. Att helvetets tid nu är ute fångas bland annat upp i en av antifonernas i Stora lördagens vesper i den ortodoxa liturgin: ”Helvetet råder, men inte för alltid.”
”En teologi med tydliga vinnare och tydligare förlorare har sina rötter i en världsbild uppbyggd kring idén om en rättvisa som bygger på vedergällning, snarare än i tron på upprättelse”, skriver den franciskanske teologen Richard Rohr i sin bok The Universal Christ.
I en värld som premierar polemik, konkurrerens och dualism kan vi behöva vara uppmärksamma så att föreställningar om vedergällning – som ofta handlar om ren och skär hämndlystnad – inte sammanblandas med stora bibliska teman som helande, förlåtelse och nåd.
När ökenfäderna konfronterades med tanken att några av oss skulle tillbringa en evig salighet i himlen medan andra, som vi känt och älskat, torteras dag ut och dag in i ett ändlöst helvete, kommenterade de helt kort utan att ge sig in på teologisk gymnastik: ”Kärleken uthärdar inte det.”