I väntan på uppståndelse

 
Låt oss under denna stilla vecka meditera över östkyrkans ikonografi, vars stora motiv är påsken. Den berättar något om varför påsken är en så mycket större högtid i kyrkan i öst än i väst.
Den bysantinska påskikonen framför andra gestaltar hur Kristus drar upp människor ur dödsrike, helvete och underjord, vilka metaforer vi nu vill använda för den gapande mörka avgrunden. Jämför det med Dantes helvetesskildringar: där kastar Jesus ner människor i helvetet. Dessa osande helvetesbilder har inte bara präglat mycket av kyrkokonsten i väst – man kan se dem vid ingången till gotiska katedraler eller i Sixtinska kapellets bakre del – utan vad värre är satt sig som djupa hullingar i mångas själar. Det är inte enkelt att bli av med sådana skräckbilder, hur tröstande predikanterna än anstränger sig för att vara.
Vi kan vara säkra på en sak: om vi blir skrämda in i tron, är det inte den verklige Guden vi har mött. Om vi blir älskade in i tron, då har vi mött den Gud som uppenbarar sig i Jesus Kristus, och vars uppståndelse inte bara är vår uppståndelse, utan hela skapelsens. Allt det som skapats ”genom honom och till honom”, som Paulus skriver, har också del i hans uppståndelse från död och intighet. Därför kvider hela jordsystemet, som i födslovåndor, i väntan på sin uppståndelse.