Guds slutord

Torsdagens läsning: Jer 31:1–9

Ledmotivet i hela Jeremias bok sammanfattas i de sex verb som profeten hör när han får sin kallelse och som sedan upprepas gång på gång genom denna profetbok. Jeremia ska rycka upp och vräka omkull, förstöra och bryta ner, bygga upp och plantera. De fyra första gäller den sida av profetens uppdrag som dränerar honom på oändligt mycket kraft: att förkunna Jerusalems förstörelse och folkets exil. Detta tunga tema dominerar i Jeremias bok. Men att ”rycka upp och vräka omkull” är inte vad Gud vill, och definitivt inte Guds slutliga ord till Israel och världen. 

Orden om att ”bygga upp och plantera” utgör bokens kontratema och får sitt mest sublima uttryck i det trettioförsta och trettioandra kapitlets lyrik. Här framträder Jeremia som en hoppets profet, en förkunnare av uppståndelse i en stad av grus. När varje framtidsprognos är en fasa att läsa är profetens ord fyllda av tillförsikt.

Exilen i Babylon kom att dramatiskt förändra Israels föreställningar om Gud, världen och historien. Om man tidigare hade tänkt sig att förbundet var beroende av ömsesidiga förpliktelser, som i ett kontrakt, blev det nu uppenbart hur Guds kärlek är evig och oföränderlig. Den är inte beroende av att Israel fullgör sin del av ”kontraktet”. Förhållandet till Gud står inte och faller med människans trohet och omvändelse, utan vilar på att Gud förblir trogen mot sig själv. I den meningen är det Guds identitet som står på spel i Israels stora kris. Frågan som ställs på sin spets genom katastrofen och folkets exil, och som får ett svar i Jeremias ’tröstebok’, är vad det innebär att ”vara Gud”.

När himlen därovan kan mätas,
när jordens grundvalar kan utforskas,
först då skall jag förkasta Israels ätt
för allt de har gjort, säger Herren (31:37).

Därför ska den som är bortom all räddning bli räddad! Den för vilken varje hopp om tillfrisknande är ute ska bli helad. Den förlorade ska komma hem. Den som berövats sitt liv ska återvända från döden. 

Detta är evangelium, de häpet goda nyheterna: Gud förbättrar inte bara det utslitna och förverkade – han skapar nytt. Om inte Guds folks upprepade trolöshet medförde en sträng dom, vore Gud inte rättfärdig. Och samtidigt förundras vi över hur just denna trolöshet driver Herren till en förnyad, än mer beslutsam överlåtelse åt sitt folk. Guds goda avsikter för sin värld är rotade i en verklighet som inga omvälvningar kan omintetgöra:

Med evig kärlek har jag älskat dig.