Moder Rakel

Fredagens läsning: Jer 31:10–22

Jeremia är profeternas impressionist. Hans penselföring är kraftfull, ofta skissartad, när han tecknar en framtid som människan varken har ord eller bilder för. Vad Gud ämnar göra överträffar alla hennes föreställningar. När profeten manar folket att resa sig upp och sätta sin tillit till Guds löfte – ord som i den belägenhet man befann sig trotsar det omöjliga – argumenterar han därför inte rationellt. Han blottar Guds hjärta.

Ett av de mest gripande avsnitten i Trösteboken är beskrivningen av moder Rakel som begråter sina barn – återgivet av evangelisten Matteus i berättelsen om de otaliga mödrarnas sorg efter Herodes slakt av deras nyfödda. De långa linjerna från Gamla testamentet konvergerar på nytt i Kristus, löftets Messias som en dag ska trösta den som ingen tröst finner. Vad är Guds svar till den mor som inte låter sig tröstas?

Hör upp med din klagan,
gråt inte mer!
– – –
Det finns hopp för din framtid,
säger Herren,
dina barn skall vända hem till sitt land.

Ingen verklig tröst kan ges om förlusten är oåterkallelig. När moder Rakel uppmanas att hejda sin gråt är det för att det finns hopp för hennes barn. Skriften erbjuder mer än en terapeutisk bearbetning av vår sorg. Gud vet hur djupt vi hör ihop med dem vi älskar, och att tårarna endast kan torkas om döden blir övervunnen. Profeterna är sitt folks evangelister som århundraden i förväg blickar fram mot Kristi påsk: ”Han skall utplåna döden för alltid. Herren Gud skall torka tårarna från alla kinder och göra slut på sitt folks förnedring överallt på jorden”, säger Jesaja. Och för att vi ska förstå hur definitivt detta löfte är, tillägger profeten: ”Herren har talat” (Jes 25:8).

Det är till moder Rakel, och till alla gråtande mödrar, som Uppenbarelseboken vänder sig när den ropar ut det yttersta löftet: ”Gud skall torka alla tårar från deras ögon” (7:17).