Brevet

Onsdagens läsning: Jer 29:1, 4–14

Kapitel 29 i Jeremias bok inleds med ett handskrivet brev av profeten, adresserat till hans landsmän som deporterats till Babylon. Brevet berör en fråga som knappast är mindre aktuell i dag än när det skrevs för tjugosex sekler sedan. Hur ska minoritetsgrupper förhålla sig i ett samhälle och en kultur där de upplever sig som främlingar? Kan man bevara sin identitet när de flesta i omgivningen inte delar ens tro, kanske snarare förlöjligar den? Kan man rentav göra skillnad?

Historien visar hur religiösa grupper som hamnar i minoritet reagerar på olika sätt. Anpassningen till omgivningen är ett av de vanligaste, men leder ofta till en långsam inre sekularisering. Ett andra sätt är att inta en fientlig hållning till omgivningen, göra motstånd, ibland mycket våldsamt, som fallet är med många extrema religiösa grupper runt om i världen i dag. Ett tredje är att dra sig tillbaka till en skyddad enklav, försöka skapa en alternativ värld och därmed så långt möjligt ställa sig utanför det samhälle man är en del av. 

Nu visar Jeremia i sitt brev på ett annat alternativ, ett förhållningssätt där förbindelsen med traditionen bevaras men utan att leda till traditionalism.

Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem. Ta er hustrur och avla söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och ge era döttrar åt män, så att de föder söner och döttrar. Bli flera där, inte färre! Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång.

Den väg Jeremia förespråkar är inte enkel. Den innebär att man är närvarande och aktivt engagerad i det samhälle man är en del av, och samtidigt förankrad i en tro som majoriteten inte delar. Man håller trons låga brinnande, inte bara så att man själv bevarar sin identitet, utan också så att man främjar en positiv samhällsutveckling. Allt i tron på en Gud som skapar en framtid tillsammans med dem som i världens ögon saknar en framtid.