Andliga följeslagare

Den tredje visionen av kyrkan är den som ofta framhålls av påve Franciskus: kyrkan som ett fältsjukhus. Tomás Halík efterlyser i samma anda en kyrka som bryter isoleringen och har modet att röra sig bland människor som är fysiskt, socialt, psykologiskt och andligt sårade.

Som fältsjukhus behöver kyrkan inte bara ge de sårade ”första hjälpen”, men också kunna diagnosticera, förebygga och rehabilitera. Det gäller enskilda människor, men också de sjukdomar vårt samhälle och vår kultur lider av – utan att hon intar en moralistisk hållning till samtidens åkommor. ”Om kyrkan vill bidra till att hela ärren från det förflutna och övervinna patologiska fenomen i det samhälle hon är en del av, räcker det inte med moraliska föreläsningar. Det personliga exemplet är helt avgörande.” Tomás Halik skräder inte orden i sin självkritik när han gör upp med det han kallar ”textböcker om katolsk morallära som har hindrat oss att se enskilda människors dilemman”.

Hur stor är inte frestelsen för oss biktfäder som representerar kyrkans auktoritet, att bli de fariséer och skriftlärda som Jesus så ihärdigt varnade för – de som lägger tunga bördor på människor men inte lyfter ett finger för att lätta dem. Det är klart, det är så mycket lättare att godtyckligt döma människor genom att hänvisa till paragrafer i kyrkolagen än att göra det påve Franciskus uppmanar till: se det unika hos varje människa, och i ljuset av vars och ens livssituation och personliga mognad, ge hjälp att finna en ansvarsfull lösning inom ramen för de möjligheter som står till buds.

För att kunna ställa rätt diagnos behövs den kompetens som Tomás Halík kallar kairologi, med anspelning på det grekiska ordet kairos. Det handlar om att förstå sin tid, avläsa och tolka tecknen i tiden, och vara uppmärksam på de skiften och förändringar som sker i samhället, för att därmed få en klarare insikt om kyrkans uppdrag i en snabbt föränderlig värld. Kairologin anknyter till den metod för andlig urskillning som är en viktig del av den ignatianska spiritualiteten. 

Till det förebyggande arbetet hör att odla den kulturella och moraliska jordmånen i ett samhälle så att trons frö kan planteras och slå rot. Skälet till att tron i vissa sammanhang är vital och frisk, medan den i andra förtvinar, besvaras av Jesus i liknelsen om sådden som föll i olika jordmån. Den goda jorden, den steniga och tistlarna som Jesus talar om är tillämpbar såväl på den enskilde som på samhället i stort. ”Om kyrkan inte ser och tar sitt ansvar för världen och strävar efter att kultivera det goda samhället utan enbart ägnar sig åt uttryckligt ’religiösa aktiviteter’, blir dessa konstlade och sterila”, skriver Tomás Halík och ger exempel på hur kyrkan kan bidra till att stärka samhällets immunförsvar och skapa ett gynnsamt klimat för mognad. Det kan handla om respekten för mänskliga rättigheter, social rättvisa och ekologisk hållbarhet, områden där kyrkan behöver samverka med sekulära institutioner och initiativ.

Den fjärde visionen av kyrkan som Tomás Halík ser framför sig har vi berört tidigare (31 maj): behovet av andliga oaser vid sidan om de traditionella församlingarna:

Hit hör också det han återkommer till på flera ställen i sin bok, behovet av följeslagare, inte minst lekmän som fått bildning i både teologi och andlig vägledning, och kan vara människors medvandrare. ”Jag är övertygad om att det kommer att vara en avgörande del av det pastorala uppdraget i den ’eftermiddag’ av kyrkans historia som vi är på väg mot”, skriver Halík.  Och han tillägger: 

Det är i den uppgiften jag själv har lärt mig mest, den har till vis del förändrat min teologi och spiritualitet, liksom min förståelse av tron och av kyrkan.

I det avslutande kapitlet av sin bok, A Community of Listening and Understanding, utvecklar Tomás Halík sina tankar om andligt följeslagarskap, vars alfa och omega är ”odlandet av en kontemplativ hållning till världen och det egna livet”.

Den andliga följeslagarens uppdrag är att säga till människor vad Jesus sa till sina framtida lärjungar: Lägg ut på djupet och vänta i tystnad. Men de behöver också bli undervisade i hur man gör det, bli initierade i kontemplationens konst … Andliga följeslagare behöver inte vara ”andliga” i betydelsen ”ordinerade till tjänst i kyrkan”, men de behöver vara andliga människor – människor som inte bara lever på ytan men öser ur sina inre källor.

Med betydelsen av en kontemplativ livshållning summerar Tomás Halík sitt ärende, visionen av hur framtidens kyrka präglas av en öppenhet som återspeglar Jesu utsträcka armar på korset. En kyrka som inte är ängslig för att låta det som inte längre är fruktbart dö. ”Många av våra former för tro, kyrka och teologi måste dö – de har visat sig alltför begränsade.” 

Här, på apostlafastans sista dag, avslutar vi vår läsning av The Afternoon av Christianity – The Courage to Change. Tomás Halík förstår om en del kan tycka att metaforen ”eftermiddag” anspelar på kväll, och därmed vetter åt utslocknande och död. Hans svar är: 

I Bibelns förståelse av tiden börjar den nya dagen på kvällen. Låt oss inte gå miste om det ögonblick när den första stjärnan visar sig på kvällshimlen.