Alltid på väg

När Tomás Halík berör den djupa kris som kyrkan i vår del av världen upplever, i vanrykte på grund av skandaler och avfärdad som irrelevant av flertalet, söker han efter tecken på hopp inför framtiden. Var känner vi igen kyrkan, som mitt i sitt skröpliga tillstånd är vad hon är kallad att vara?

För mig är nyckeln när jag tänker på kyrkan den paradox som kommer till uttryck i Paulus ord: ”Denna skatt har jag i lerkärl.” Det är den skatten, dold i sköra, misskötta och dammtäckta lerkrukor, som vi som konstituerar kyrkan utgör. 

Efter att ha ställt diagnos på tillståndet för kristendomen i vår kultur, ger Tomás Halík mot slutet av sin bok fyra ecklesiologiska modeller för kyrkan att låta sig utmanas av på väg mot sin ”eftermiddag”: kyrkan som pilgrimsfolk, skola, fältsjukhus och som en mötesplats där sökare slår följe med sökare. Den fjärde, som hör nära samman med de två föregående, förutsätter något vi berört tidigare: andliga miljöer som kompletterar de traditionella församlingarna. Inte bara för bön och kontemplation, utan också för dialog och möten.

Den första av dessa fyra är visionen av kyrkan som en vägens gemenskap, i ständig rörelse och förändring. Som Halík uttrycker det: ”Genom hela historien har kyrkan befunnit sig på en resa, inte på en destination.” Såväl kyrkans institutionella former som hennes teologiska förståelse utvecklas under historiens lopp. Om tron och teologin mister sin pilgrimskaraktär riskerar den att reduceras till ideologi.

Kyrkan lever i en process av mognad under historien, men det är inte en enkelriktad väg mot högre och bättre. Hennes liv är en blandning av enhet och mångfald, harmoni och strider, helighet och synd, katolsk universalitet och snäv kulturell ”katolicism”, trohet mot den apostoliska traditionen och ett virrvarr av heresier och avfall.

Kyrkans väsentliga kännemärken – enhet, helighet, katolicitet och apostolicitet – förblir i historien föremål för ett eskatologiskt hopp. I vårt gudssökande undkommer vi inte den ständiga spänningen mellan ”redan nu” och ”ännu inte”. Vi är nu den kämpande, jordiska kyrkan, men ännu inte den triumferande, förhärligade kyrkan. Kampen handlar om våra frestelser, svagheter och synder. Dit hör frestelsen till triumfalism, en sjukdom i kyrkan som Jesus kallade för fariseernas surdeg; påve Franciskus har kallat den klerikalism. ”Om vi ger efter för den frestelsen börjar vi i stället bekämpa andra, de som är annorlunda och avvikande”, skriver Halík.

Den andra visionen, kyrkan som en skola i livskonst och visdom, är vi i akut behov av i en kultur präglad av agnosticism, apati och religiös analfabetism. Till antal betydligt färre men desto mer högljudda är de grupper som företräder religiös fundamentalism och dogmatisk ateism. Bägge utmärkts av arrogans och självsäkerhet, och delar i grunden samma primitiva föreställning om Gud. Skillnaden är att den ena tar denna karikatyr på allvar medan den andra saknar förmåga att erbjuda ett djupare svar på frågan hur vi ska förstå ordet ”Gud”. 

I en tid som denna behöver vi på nytt kristna gemenskaper som kan fungera som ”skolor” i linje med det ideal som födde de medeltida universiteten: contemplata aliis tradere – man kan bara lära ut till andra det man själv har mediterat över, tillgodogjort sig och låtit sig formats av. Skolor där liv, lärande och bön förenas i en tät gemenskap mellan lärare och studenter. 

Vad bör målet med studier och bön vara i dag? frågar sig Tomás Halík Och han svarar.

Bland den mångfald av ämnen som behöver studeras och mediteras över får vi inte glömma själva hjärtat i kristendomen: tro, hopp och kärlek. Vi behöver återupptäcka dem så att vi kan skilja tro från religiösa övertygelser, hopp från optimism och kärlek från känslor.