Ett sorgens oratorium

Nu är tid för Klagovisorna. Varje dag under Stilla veckan lyssnar kyrkan av tradition till de röster som i denna bibelbok bildar ett ”sorgens oratorium”. I Ekumeniska Kommuniteten reciteras ett avsnitt ur Klagovisorna i den andra av dagens tideböner, Bön under dagen, hela denna vecka.

Ögonvittnen vandrar runt i det vandaliserade Jerusalem och rapporterar om mardrömslika scener och en stank av död i den stad som en gång väckte turisters och pilgrimers avund. Rösterna griper in i och motsäger varandra i sina berättelser om de olyckor de överlevt och de förluster de drabbats av. Ett klanglöst ”varför” stiger som en vålnad ur graven.

Men en röst saknas i dessa lamentationer. Vi hör aldrig Gud yttra ett enda ord i Klagovisorna. Och här framstår Guds tystnad som ”inspirerad”: just genom att bibeltexten inte ”tvingar” Gud att tala, ges de röster som vittnar möjlighet att fritt och med full kraft artikulera sin förtvivlan och desperation. Gud avbryter inte, försöker inte lägga till rätta, allra minst försvarar han sig inför våra utbrott av hopplöshet och indignation. Här dyker heller ingen upp som försöker föra Guds talan, som i Jobs bok. Himlen är en tabula rasa. Gud förblir mållös. Lika tyst som när den korsfäste Människosonen förgäves ropar efter ett svar: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Det finns dagar när så mycket som ett enda ord av Gud är ett för mycket.