Ett nytt skede av resan
Den existentiella förståelse av tron som Tomás Halík håller sig med kan närmast beskrivas med ordet spiritualitet, förutsatt att detta inte ges en alltför snäv tolkning, som om det enbart rör det inre livet eller trons subjektiva sida. Halík definierar spiritualitet som ”trons livsstil”.
Det är saven i trons träd, som ger näring åt och levandegör trons bägge dimensioner: den inre andliga erfarenheten, det sätt på vilket trons levs och reflekteras över, och trons praktik, manifesterad i de troendes aktiva liv i samhället, i ett gemensamt firande och i förkroppsligandet av tron i kulturen.
Ett annat begrepp oskiljaktigt från denna förståelse av tron är tradition, här definierad som något dynamiskt: det levande flöde som på ett kreativt och kraftfullt sätt förmedlar tron under ständigt nya historiska och kulturella förhållanden. Att studera traditionen, säger Halík, är att ”söka kontinuitet i diskontinuitet”. I den mångfald av nya förhållanden som uppträder under historiens lopp, befinner sig en levande tro i ständig rörelse och kan inte stängas in i snäva definitioner. Tradition är mer än att ansluta sig till vissa trosartiklar. Tomás Halík skriver:
Den ‘metanoia’ – omvändelse – som evangeliet utmanar till handlar inte bara om ett byte av världsbild. Det är en existentiell vändning som förändrar perspektiven och leder till ett nytt sätt att se och uppfatta världen. Som när man vaknar upp och påbörjar en ny livsresa, vare sig det handlar om inledningen på en trons resa eller ett nytt skede av resan.
Kristi förklaring på berget Tabor var en sådan händelse för lärjungarna. De hade satt sin tillit till Jesus, följt honom, gjort som han sagt när han uppmanade dem att kasta ut näten på djupare vatten, men visionen på berget innebar en ny fas i deras liv med honom. Här fick de en glimt av något som de tidigare inte kunnat sätta ord på, en erfarenhet som därtill skymdes av ett moln. De lämnade inte denna erfarenhet – en peak experience i deras liv – som en upplyst gnostisk elit. Tvärtom var de tvungna att överge sin önskan att dröja kvar i detta upplysta tillstånd, bortom vardagens mångahanda. Det väntade en resa nedåt, som med tiden skulle leda in i Getsemanemörkret. ”Ljuset från berget Tabor löser inte upp mysteriet, inte heller befriar det den troende från kallelsen att fortsätta och ständigt söka Gud i allting”, skriver Tomás Halík och summerar så långt:
Om vi söker något slags autenticitet i tron, låt oss då inte söka den i de ord med vilka människor bekänner sin tro, utan i det sätt på vilket tron har genomträngt deras liv och förvandlat deras tillvaro och hjärtan.