En resa in i mysteriet

I sin reflexion över förhållandet mellan trons vad (fides quae) och trons hur (fides qua) ägnar Tomás Halík det andra kapitlet i sin bok åt tron som mystik erfarenhet. Kapitlet har rubriken Faith as Experience of Mystery. 

Tron har ett objekt, ett fokus: vi tror på något och sätter vår förtröstan till någon – detta är fides quae. Men inte ett objekt i betydelsen ’en sak bland andra saker’. När vi talar om Gud som person innebär det att tron är relationell, den har en dialogisk karaktär. Förhållandet mellan Gud och människa är en historia av ömsesidighet där nya kapitel hela tiden skrivs. Denna personliga sida av kristendomen får dock inte blandas ihop med primitiva antropomorfa förställningar där Gud blir till den grad familjär att han måste leva upp till våra förväntningar för att vi ska kunna lita på honom. Det är då inget att förvåna sig över om tidigare entusiastister kommer ut som agnostiker eller rentav ateister.

Vår överlåtelse åt Gud, fides qua, relaterar visserligen till våra försök att sätta ord på det vi tror, fides quae, men dessa försök kommer förr eller senare att stöta emot en gräns. ”Ännu är min kunskap begränsad”, skriver Paulus. Eller med Halíks ord: ”Vad som är uppenbart och begripligt alluderar på vad som är onåbart och obegripligt.” 

Även i sin självuppenbarelse förblir Gud det ogenomträngliga mysteriet. Men att Gud är bortom alla våra föreställningar och begrepp, är inte detsamma som att Gud är avlägsen och främmande. Är det kanske snarare just därför han är så oändligt nära? Som Augustinus uttrycker det: ”Gud är närmare oss än våra egna hjärtan.” Det är denna närhet som gör att vi inte kan reducera Gud till ett objekt, då gör vi Gud till en avgud. Så som vi inte kan se våra egna ansikten annat än i en spegel, kan vi inte heller se Gud annat än genom hans återglans. Gud är, med Nicolaus Cusanus uttryck, den icke-andre (non-aliud).

Den resa på vilken Anden leder kyrkan mot sanningens fullhet, är en vandring som vi själva behöver låta oss dras med på. Det är en pilgrimsfärd vars mål inte är en punkt i historien – den slutar först ”i tidens fullbordan i Guds armar”, som Tomás Halík uttrycker det. Han tillägger:

Låt oss med tacksamhet använda alla de redskap som getts oss för att fördjupa vår kunskap, men låt oss inte upphöra att förundras över de ofattbara djup som övergår all vår kunskap.