Ett ljus sipprar fram
Torsdagens läsning: Jer 23:1–8
Hoppets röst hos Jeremia från Anatot ljuder allra klarast i tröstekapitlen 30–33, men även i brevet till de deporterade i kapitel 29, liksom i den kraftfulla messianska profetian i kapitel 23 om ”ett rättfärdigt skott” som ska växa ur Davids stam. I Trösteboken försöker han lyfta de bortförda ur misströstan och uppgivenhet: de behöver inte acceptera Babylons definition av verkligheten. Efter att ha satt ord på den hopplöshet de känner – ”Din skada kan aldrig helas, dina sår kommer inte att läkas” (30:12) – gör han plötsligt en helomvändning och försäkrar: ”Jag skall skänka dig läkedom och hela dina sår, säger Herren” (30:17).
Den obotliga ska bli helad!
Jeremia tecknar i dagens läsning en vision av hur de förskingrade församlas av Herren själv, den gode herden, förda till den plats som är deras rätta hem.
Jag skall själv samla dem som finns kvar av mina får från alla de länder dit jag fördrivit dem och föra dem tillbaka till deras betesmarker. Där skall de bli fruktsamma och föröka sig. Och jag skall ge dem nya herdar, som skall valla dem så att de inte längre behöver vara ängsliga eller rädda, och ingen av dem skall komma bort, säger Herren.
Ingen profet tränger så djupt in i Guds genomborrade hjärta som Jeremia. Profeten frilägger Guds vånda – och på samma gång Herrens beslutsamhet att ge Israel en framtid. Jeremia framhärdar i att påstå att platslöshetens kris inte är slutet för Israel som ett Guds folk. Om de vill lyssna, och vågar tro hans ord, kommer orden att göra all skillnad under tillvaron i exil. Men så länge de är imponerade av imperiets anspråk, kommer de varken att ha kraft att frigöra sig från det ideologiska grepp Babylon fått om deras liv eller att förbereda sig för den väntande återkomsten.
Jeremia är en av det hebreiska språkets största poeter genom tiderna. Poeten är ingen apologet med uppgift att bevisa saker. Förklaringar kan varken tillfredsställa eller övertyga. Poeten låter ett ljus sippra fram som gör det möjligt att bo i visionen om en alternativ framtid, trots att det inte går att se skymten av någon sådan. I det ljuset överlever tron. Därför är den profetiska poesin avgörande. Den visar mot ett hopp bortom förluster som inte går att undvika – och en lång väntan däremellan då inget annat återstår än att ruva på Guds löfte.
