En djärv midrash
Fredagens läsning: Jer 26:1–11
Långt före Karl Marx ser profeterna i Israel hur religionen kan användas för att legitimera den styrande klassen i samhället. Jeremias berömda tempelpredikan, återgiven i både kapitel 7 och 26, är framför allt riktad mot etablissemanget i Jerusalem: kungen och hans ministär, prästerskapet och de hovlojala profeterna. De brott som Jeremia drar fram i ljuset rör inte bara individuella förbrytelser. Det har skett en exploatering som korrumperat hela det befintliga samhällssystemet. Inga offer i världen kan försvara att mänsklig värdighet och värnandet av de svagaste åsidosätts. Ingen ska behöva tveka om på vilkas sida Gud står. Den sårbara triaden i Deuteronomium blir hos profeterna en kvartett: främlingen, den fattige, änkan och den faderlöse.
Jeremias predikan når sin kulmen när han dristar sig till en djärv midrash som för åhörarna måste ha utgjort en lika obehaglig som chockerande analogi: det ska gå för Jerusalem som det gick för Shilo femhundra år tidigare. Alla som lyssnade kände till Shilo, Jerusalems motsvarighet i det tidiga Israel; det andliga centrum där profeten Samuel hade växt upp och där Guds ark hade stått. Denna Guds helgedom i norr kom att utplånas från historien på grund av folkets trots, något som den gudstjänstfirande församlingen erinrades om när Psaltaren reciterades: ”Han övergav sin boning i Shilo, det tält som han rest bland människor” (Ps 78:60).
Att i samma andetag nämna Shilo och Jerusalem, på det sätt Jeremia nu gjorde, var inget mindre än blasfemi. För Jerusalems överklass var jämförelsen höjden av förnedring. Skulle Gud behandla Jerusalem så som han behandlat Shilo? Det ingick inte i deras föreställningsvärld. Som så ofta skapar makten sin egen sanning, rotad i tron på den egna utvaldheten. Det primära intresset blir att behålla sin makt.
Har den parallell som Jeremia drar mellan Jerusalem och Shilo någon som helst giltighet i dag? Walter Brueggemann reflekterar över frågan och konstaterar krasst: ”Inte i sin vildaste fantasi kunde folket i Jerusalem föreställa sig att deras hyllade system var hotat i lika hög grad som Shilos. Inte heller vi förmår föreställa oss att vårt system – industriellt, militärt, ekonomiskt, politiskt – skulle stå inför samma hot som Jerusalem och Shilo en gång gjorde.” Att dra paralleller med samtiden är alltid riskabelt, men en profetisk förkunnelse med inlevelse och klarsyn måste ibland våga analogier av det slag Jeremia gjorde. Hans jämförelse var förmodligen i sin tid lika riskfylld som någon vi kan tänka oss att göra i vår.
