Ett kairos-ögonblick
Den splittring som inte längre går mellan kyrkorna men rakt igenom dem, beskriver Tomás Halík som en konflikt i sin kyrka mellan konservativa och progressiva grupper. ”Dessa dränerande konflikter har fört den katolska kyrkan till randen av schism”, konstaterar han och menar att de radikala grupperna på bägge sidor har det gemensamt att de saknar den profetiska blicken för tidens tecken.
Halík beskriver traditionalisternas försök att motarbeta reform och vrida klocka tillbaka till den förmoderna världen som farsartade. Men han är även kritisk till hur många på den progressiva sidan genom sitt agerande bekräftat talesättet att ”den som gifter sig med tidsandan blir snart änkling”.
Synen på Andra Vatikankonciliet (1962–1965) och dess rop på förnyelse – aggiornamento – har blivit en vattendelare bland katoliker. När reform blir liktydigt med att sälja ut traditionen och anpassa sig till det omgivande samhället, är kritiken från konservativa grupper befogad och värd att lyssna till, menar Halík. ”Men problemet med de konservativa är att de inte förmår erbjuda ett livskraftigt alternativ.”
De olika synsätten på hur konciliets beslut ska förstås och implementeras speglar en spänning som funnits genom hela kyrkans historia mellan förnyelse och stabilitet. ”Kyrkan behöver bägge”, poängterar Tomás Halík, ”under vissa tider mer av det ena, under andra mer av det andra”. Och vad är utmaningen just nu?
Jag är övertygad om att nu befinner vi oss vid ett kairos-ögonblick, tiden är inne för en grundläggande reform, och det är knappast en tillfällighet att någon som representerar den latinamerikanska kontinentens dynamik har kallats till påvestolen. För de teologer som representerar läroämbetet är det nu, som jag ser det, ett brådskande uppdrag att noga begrunda hans reformförslag.
En del av påve Franciskus strävan efter reform handlar om att göra kyrka mindre centralstyrd, stärka synodaliteten och ge större självständighet och ansvar åt de lokala församlingarna. Frågan är dock i vilken utsträckning de överordnade, i synnerhet biskoparna, är redo att nedtona sin roll och uppmuntra till mer av dialog. ”Är de beredda att skapa utrymme för enskilda troende att utöva sina nådegåvor, men såväl som kvinnor? Är de villiga att erkänna kvinnors förmåga att på jämlikt vis bära medansvar i gemenskaper av troende?”
Tomás Halík för sin del framhåller – och det är en röd tråd genom hans bok – att reform i kyrkan måste komma ur djupare källor och handla om mer än förändrade strukturer på det institutionella planet.
Vägen ut ur den utdragna middagskrisen lär knappast åtföljas av trumpetfanfarer från uppenbarelsebokens änglar, utan snarare komma ”som en tjuv om natten”. Många har länge triumfartat ropat ”Gud är tillbaka!” Men Jesu varning gäller även här: ”Lita inte på dem, följ dem inte.” Kristendomens eftermiddag kommer sannolikt så som Jesus kom på påskdagens morgon: vi kommer att känna igen det på såren i dess händer, sida och fötter. Men det kommer att vara förvandlade sår.