Den tredje ekumeniken
Tiden har kommit för en fördjupad ekumenik som får kyrka och kristendom att överskrida sig själv och ta sin universella kallelse på allvar. Det är en huvudtanke i den ekumeniska vision som den tjeckiske prästen och teologen Tomás Halík tecknar i sin bok The Afternoon of Christianity.
Med ekumenik menar vi vanligen strävan att skapa enhet mellan kyrkorna. Andra Vatikankonciliet lyfte även fram behovet av att uppmuntra till interreligiös dialog, men kyrkan behöver härbärgera en vision som tar hela innebörden av det grekiska ordet oikoumenikoʹs – ‘det som rör hela den bebodda världen’ – på allvar: i en värld som är mer sammanlänkad än någonsin och på samma gång mer söndrad, är kallelsen att verka för en ömsesidighet i den mänskliga familjen som ger en föraning om den dag när Gud ska bli ”allt i alla”. Tomas Halík kallar detta för den “tredje ekumeniken”.
Det var en uppfordrande maning till denna ekumeniska öppenhet som påve Franciskus formulerade i sin encyklika Fratelli tutti (alla bröder), som han undertecknade vid Franciskus av Assisis grav den 3 oktober 2020. Denna text om mänskligt broderskap, om att inte utesluta eller ignorera någon enda människa, kallar Tomás Halík det viktigaste kyrkliga dokumentet i kristendomens historia. Encyklikan tar sin utgångspunkt i frågan ”Vem är min nästa?”, och i dess inledning citerar påven den helige Franciskus ord om att den är salig som älskar sin nästa ”när denne är långt borta som om denne stod vid hans sida”. Det är här inte fråga om ett nedtonande av den kristna identiteten i ett försök att skapa en global gemenskap, utan handlar om att återvinna visionen av hur evangeliet vänder sig till alla människor. Därför talar påve Franciskus om att ”utvidga vår krets”, att öppna hjärtat för hela världen, att se alla människor som bröder och systrar.
Den ”tredje ekumeniken” ställer oss inför den utmanande frågan hur världen kan föras närmare Jesu vision av Faderns hus med ”många boningar”. När Tomás Halík formulerar den frågan konstaterar han samtidigt att den roll som religionen förr hade som integrerande kraft i samhället – religio – inte längre kan fyllas av vare sig de traditionella religionerna eller av sekulära ideologier. ”Vår värld har inget behov av ett ’kristet imperium’ eller en kristen ideologi, den kan bara främjas av en kristendom som är ekumeniskt öppen och villig att tjäna alla med behov”, skriver han.
Ett kristet bidrag till främjandet av ett globalt samhälle kan bara ske, menar Halík, genom en ”kenotisk” kristendom, fri från varje maktanspråk och från alla former av klerikal trångsynthet.
Sann enhet kan bara förverkligas genom ett fritt val, och det yttersta uttrycket för den friheten är kärlek – frihet från själviskhet. Det är bara denna kärlek som kan förvandla världen till ett ’oikumene’‚ ett beboeligt hem för alla människor.
Drömmen om ett ”mänskligt syskonskap” kan låta naiv och verklighetsfrämmande i en värld som ser ut som vår, men Tomás Halík gör sig inga illusioner av ett framtida utopia, en ”himmel på jorden”, tvärtom varnar han för ideologier som ger sådana förespeglingar.
Kristendomen lär oss ’eskatologiskt tålamod’ (och därmed politisk realism): mänsklighetens fullständiga enhet kommer inte att ske i historien men först när den kulminerar i Guds omfamning. Först då kommer allt att underordnas Kristus, och Kristus kommer att underordnas Gud Fadern, och Gud bli ”allt i alla”.
Men vår kallelse i dag och i morgon, framhåller Halík, är att ta steg i riktning mot en tro som kan bli surdegen till en ny ecumene.