En radikal öppenhet
Tanken på kristendomens gränsöverskridande karaktär är en röd tråd genom Tomás Halíks bok. Det handlar om en dynamisk förståelse av evangeliet, en tro i ständig rörelse, rotad i en kristologi där Kristus uppfattas som den pågående skapelsens alfa och omega, och en antropologi grundad i visionen om människans avbildslikhet med Gud.
Paulus är den förste i kyrkan som genomför en radikal reform i denna riktning: han omvandlar den tidiga kristenheten från en judisk sekt till en universell rörelse inom den dåtida romerska civilisationen. Kristendomen, i Paulus förståelse, överskrider de tidigare oöverbryggbara gränserna mellan religioner och kulturer, mellan olika sociala skikt, liksom de gränser som upprätthölls genom tydligt definierade könsroller. Halík skriver:
Jag ser denna paulinska universalism som kyrkans pågående mission genom historien. Kristendomen måste alltid slå vakt om och tänja ut denna radikala öppenhet. Formen för vår tids universalism är ekumenik, motsatsen till arrogant ideologisk imperialism.
Om kristenheten ska kunna möta utmaningarna i en tid av enorma civilisatoriska förändringar krävs därför modet att djärvt överskriva tidigare mentala och institutionella gränser. En av dessa gränser är alltså vad Tomás Halík beskriver som gränsen mellan troende och icketroende i traditionell mening. Det är inte vad människor säger att de tror på (fides quae) utan hur de lever sina liv (fides qua), som ger oss den hermeneutiska nyckeln till vad de verkligen tror. Trons handling och trons innehåll hör givetvis samman, men medan det senare kan dölja sig latent i det förra, gäller inte motsatsen. ”Enbart religiösa trossatser utan tron som en existentiell inriktning, en livsförståelse, kan inte betraktas som tro i biblisk och kristen mening”, skriver Halík.
Den vidgade definition av tro som Tomás Halík ger uttryck för har alltså sin grund i övertygelsen att människan, som skapad till Guds avbild, bär i sina dolda djup en längtan efter Gud. ”Avbilden graviterar mot urbilden”, som han uttrycker det. Den törst efter det Absoluta som bor i människans undermedvetna väcks till liv hos oss i olika åldrar och livsskeden, i varierande former och med skriftande intensitet. Den kan uttrycka sig på en mångfald sätt, inte nödvändigtvis i form av ett religiöst sökande, men som en längtan efter sanning, godhet och skönhet. ”Jag är övertygad om att Gud talar till alla, men till var och en på olika sätt”, skriver Halík.
I en kristen miljö där det förblir viktigt att hålla isär och skapa gränser, där ordet och är mer frekvent än ordet eller, blir givetvis den tro och det förhållningssätt som Tomás Halík företräder oroande och hotfullt. I sådana miljöer tynar den förmåga till förundran inför mysteriet, som lär oss att leva med paradoxer som förenar motsatser. Bland mystiker har det dock alltid varit självklart att tron kan vara stum och tom när det kommer till trossatser, och likväl som ett klart och flödande vatten i sina inre och yttre livsuttryck. Att en troende överskuggas av ”icke-vetandets moln” behöver inte vara ett tecken på icke-tro. Mystikern vet att ordet ”intet” kan vara det mest adekvata för att beskriva den Gud som inte är ett ting bland andra i universum. Det kan vara värt att notera, flikar Halik in, att det enda altare i Aten vid vilket Paulus stannade till och förnam Guds närvaro, var altaret till ”en okänd gud”.