Behovet av oaser
Vilka är vägarna till den fördjupade och breddade förståelse av tron som Tomás Halík ser som nödvändig för kyrkans överlevnad i vår kultur? En av de saker han lyfter fram är behovet av andliga miljöer (spiritual centres) vid sidan om de traditionella församlingarna. Miljöer som inte bara har en kontemplativ prägel, men också uppmuntrar dialog och möten mellan människor från olika traditioner.
De befintliga pastoraten med sina nätverk av lokala församlingar, skapade i en sociokulturell och pastoral kontext mycket annorlunda än dagens, blir alltmer marginaliserade. ”Det är inte realistiskt att tro att den processen kommer att hejdas”, menar Halík. Även om han mer specifikt utgår från den romersk-katolska kyrka han tillhör, är hans analys i allt väsentligt giltig för såväl svenskkyrkliga som frikyrkliga förhållanden i Sverige i dag. Medan Svenska kyrkan försöker lösa dilemmat med minskat engagemang genom att slå samman mindre pastorat till större, sker motsvarande utveckling inom frikyrkan genom att församlingar från olika samfund går samman, till att börja med på mindre orter och nu i allt större utsträckning även i mellanstora städer.
Det blir alltmer uppenbart att traditionella församlingar – och det gäller inom alla samfund, de äldre såväl som de yngre – inte förmår möta vare sig ett växande intresse för spiritualitet och religion eller de pastorala behoven hos människor med vad Halík kallar en ”anonym” tro, men utan kyrklig tillhörighet. Därför skriver han:
Kyrkans ledarskap borde redan nu fundera över hur ett alternativt pastoralt förhållningssätt kan se ut i en förändrad värld, men också utifrån de slutsatser som dras reformera utbildningen och träningen av dem hon väljer och utrustar för tjänst i kyrkan.
Det är i ljuset av denna samtidsanalys som Tomás Halík ser framväxten av platser av det slag som klostren varit tidigare i historien som avgörande. Miljöer där andliga följeslagare vandrar sida vid sida med människor mot en fördjupad tro.
Jag är övertygad om att kristenhetens huvudsakliga tyngdpunkt, i ljuset av historien, i framtiden inte kommer att vara lokala församlingar utan snarare centra för spiritualitet.
Det är dock inte detsamma som, vilket han framhåller med eftertryck, att kristna bör dra sig undan världen och skapa en alternativ kultur, ett samhälle vid sidan om samhället. Tomás Halík, som var en framträdande teolog redan under kommunistregimen i Tjeckoslovakien och nära vän med Václav Havel, menar att det är viktigt att förstå skillnaden mellan de förhållanden kyrkan lever i under förtryck och de som är hennes utmaningar i ett fritt samhälle:
Det som var nödvändigt under perioder med en repressiv regim skulle få förödande konsekvenser i ett fritt pluralistiskt samhälle som dagens … När kyrkan tidigt integrerade den monastiska livsformen var det samtidigt avgörande att det inte förväntades av kristna i allmänhet att göra detta livsval. Erbjudandet att undkomma utmaningarna i ett samhälle med ständiga valsituationer genom att retirera in i ett getto – ett konstlat musealt förflutet – och fly det gudagivna uppdraget att leva i nuet, är en ytterst lockande frestelse, i synnerhet i dag, och bidrar till att många attraheras av sekter. När fruktan väcks hotas trons låga – modet att oavbrutet söka Gud på nytt och mer djupgående.
Därför är han kritisk till författare som, likt Rod Dreher i den i USA omtalade boken The Benedict Option, hävdar att så många kristna som möjligt borde dra sig undan det sekulära samhället och skapa kommuniteter liknande de benediktinska klostren.
Drehers välmenande bok är, även om den innehåller åtskilligt av värde, heretisk i sitt grundläggande budskap: vad den uppmanar till är ett förnekande av själva innebörden av katolicitet … Om den katolska kyrkan följde hans råd, skulle den sluta som en sekt med allt det som följer med en sådan omvandling.
Men som alla heresier innehåller Drehers bok The Benedict Option ett inslag av sanning, påpekar Halík. I det här fallet en sanning som tragiskt försummats – nämligen att kyrkan i vår tid är i akut behov av andliga centra som bygger på samma kulturella och andliga vision och mission som de benediktinska klostren under medeltiden.
Kyrkan behöver andliga oaser och människor som överlåter sig åt att forma dessa. Att några ser det som sin kallelse är nödvändigt för majoriteten av kristna, som varken kan eller bör isolera sig från samhälle och samtidskultur hur mångfacetterad den kulturen än är, eftersom den återspeglar hela livshorisonten och inte bara en radikal version av vertikal spiritualitet.
