En inre skatt av bön

Vi börjar långsamt urskilja ett svar på frågan hur de monastiska fäderna kunde omvandla sina liv till bön. Längtan efter att leva i ständig bön var en så stark kraft och drift i deras liv att de var övertygade om att det var möjligt. De insåg att uppmaningen att be ständigt inte enbart var en fråga om kvantitet – även om det inte var oviktigt – utan om ett inre obrutet tillstånd som i verklig mening kan kallas bön.

Denna övertygelse var grundad i tron att människan har ett fördolt liv där bönen pågår oavbrutet, natt som dag. Som bruden i Höga visan uttrycker det: ”Jag sov men mitt hjärta var vaket.” Trots alla de distraktioner som belamrar själen och vill avleda uppmärksamheten, ber Anden i det tempel som är människans alla heligaste. Vi bär på en inre skatt av bön. 

De korta, intensiva bönerna – såsom Jesusbönen – bidrog vid sidan om läsningen, meditationen, liturgin och det asketiska livet som helhet till att utveckla och uppehålla detta inre tillstånd av bön hos de monastiska fäderna. Även om vi inte oavbrutet kan be böner, kan vi hålla minnet av Gud levande, medvetna om vårt totala beroende av Gud. Upprepandet av det heliga Namnet, med våra läppar och i vårt inre, är ett av de enklaste och mest verksamma sätten att göra just det.

Det var kärleken till bönen som gjorde de tidiga munkarna till ’Guds tiggare’, en samling fattiga i anden. De stod i samma tradition som publikanen som slog sig för bröstet men gick sin väg rättfärdig. Eller som den förlorade sonen som kände sin ovärdighet – ”Jag är inte värd att kallas din son” ­– men av fadern kläddes i den finaste dräkten. Ireneé Hausherr kommenterar:

Det är en tradition formad av människor övertygade om att bönen är den viktigaste handling en skapad varelse kan utföra. Därför är de uppfyllda av en åstundan att alltid och överallt be och tacka Gud. De äger sin högsta lycka i honom.