När de rika blir rikare

I den massiva kritik de hebreiska profeterna avlossar mot det befintliga politiska ledarskapet i sin samtid angrips en politik som gör de rika rikare men tvekar att öppna handen för invandraren och den fattige. En politik som, enligt profeterna, är mer än nog för att väcka Guds vrede.

Kung Jojakim på 600-talet f Kr var omåttligt förtjust i spatiösa villor och påkostad inredning, och hade under sina första regeringsår låtit bygga ett nytt palats med importerat byggnadsmaterial från olika delar av Egypten. Samvetslöst anlitade han arbetskraft som han inte behövde betala mer än en spottstyver; människor som tvingades arbeta dryga timmar och var så värnlösa att de inte hade något att sätta emot de skamlösa lönevillkoren. När profeten Jeremia ställer sig utanför det enorma palats som kungen byggt, tar han upp frågan vad som konstituerar ett politiskt ledarskap. Och därtill, vad som konstituerar religionen. I Jeremia 22:16 möter vi vad som beskrivits som en av de mest anmärkningsvärda verserna i hela Bibeln. Profeten drar en parallell mellan den nuvarande politiska makthavaren och kung Josia:

Han värnade den svages och fattiges rätt … Är det inte att känna mig?

I Josia hade Juda rike haft en politisk ledare som utmärkte sig genom sin omsorg om de marginaliserade. Därmed beskrivs han också som ett andligt föredöme. Det tänkvärda är att det inte sägs att kunskap om Gud leder till rättvisa och rättfärdighet. Inte heller påstås det omvända, att social rättvisa leder till att man lär känna Gud. Vad som sägs är att de två är ett och detsamma: att värna den svages och fattiges rätt är att känna Gud. Med andra ord, praxis är trons natur, något som genomgående utgör profetians egg i den hebreiska Bibeln. 

Ett av de tydligaste exemplen i Nya testamentet på detta förhållande är orden i Första Johannesbrevet 4:7–8 som likställer kärleken till medmänniskan och kunskapen om Gud:

Den som inte älskar sin broder som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett.