En god läkare
I en berättelse ur samlingen av ökenfädernas tänkespråk återges hur en broder som fallit söker upp en mindre erfaren själasörjare. När brodern antyder vilka tankar som stigit upp inom honom får han ett hårt svar. Han går därifrån uppgiven och säger till sig själv: ”Om jag ändå är förlorad återvänder jag till världen.”
Men medan han är på väg bestämmer han sig för att först söka upp en annan själasörjare, abba Silvanos, som var känd för sin förmåga att urskilja. Och nu får han en helt annan behandling: ”När fadern hörde vad han hade gjort, plåstrade han likt en god läkare om hans själ med de heliga skrifterna.”
Berättelsen är signifikativ för en tradition, allra tydligast artikulerad i öst, där synden inte ses som ett regelbrott eller ett övertramp för vilket bestraffning måste utmätas, snarare ett sår som behöver behandlas av en ’god läkare’. Som Athanasios i sin biografi över den helige Antonios skriver om den arketypiske munken: ”Det var i själva verket som om Gud hade sänt en läkare till Egypten.”
Frälsning är följaktligen att bli frisk. Och läkemedlet? Det är, som i berättelsen från öknen, mötet med någon som genom meditationen över ”de heliga skrifterna” förkroppsligar detta ord i en blick som aldrig dömer, men likväl väcker den ånger som är början till ett helande.