Amor ergo sum

I den första stora kristna biografin, Antonios liv, levnadsteckningen över munkarnas fader som skrevs på 250-talet, framträder i tydlig relief den förståelse av frälsning som utvecklas av de tidiga grekiska teologerna. Författaren, Athanasios av Alexandria, beskriver hur Antonios kamp inte går ut på att bli frommare och mer andlig, men att “bevara sin natur ofördärvad”. Det kristna lärjungaskapet är en skola vars mål är den inre jämvikt som gör att människan förblir trogen sin natur.

Det naturliga motsvaras av dygden. Som det står i Antoniosbiografin: ”Om vi bara förblir sådana som vi kom till, är vi i dygden.” Lidelserna däremot gör oss felriktade så att ”själen viker av och vänder sig bort från sin natur”, skriver Athanasios. När de naturliga behoven böjs mot vårt ego, förvanskas det genuint mänskliga. Men lidelsen ska inte krossas, den har del i det goda, utan befrias och läkas så att människan kan bli den hon är: 

Jag är, därför älskar jag!

Platsen framför andra för denna transfiguration är gudstjänsten. Den ortodoxa traditionens starka liturgiska fokus handlar inte om en mer exotisk form av högkyrklighet, eller en fixering vid det rituella och ceremoniella. Men här möter vi en vision av gudstjänsten som förkroppsligandet av den förvandling som Anden utför. När gudstjänsten inte blir detta förkroppsligande har tron en tendens att förpassas till huvudet, något vi paketerar i idéer och argument.