Bjuda motstånd

Hur bjuder vi motstånd när ’nätet’ dras åt allt starkare? När vår kulturs försök att rädda Framsteget från dess egna inbyggda motsägelser blir alltmer desperata? När den teknologiska ’diktaturen’ likt ett monster blir mer och mer begärlig? Som den irländske författaren och civilisationskritikern Paul Kingsnorth uttrycker det om detta vidunder:

Det kräver enorma mängder metaller, energi och olja bara för att kunna fortsätta nynna.

Men allt sådant är, trots att en del tycks tro motsatsen, begränsat. Därför kommer det teknologiska vidundret att till slut falla samman, det har satt sig upp mot verkligheten själv. Det är byggt på en lögn. Men tills dess fortsätter det att dra åt snaran för att lägga beslag på vår frihet.

Så hur bjuder vi motstånd? Vill vi göra det? Den teknologiska revolutionen är bara möjlig i en värld där självöverseende har ersatt självförnekelse. Den är ett vidunder som försäkrar sig om att människors liv är så fyllda av fritid och underhållning att de inte har intresse av att sträva efter något mer meningsfullt. Människor som däremot vägrar konsumtion och omfamnar begränsningar – askes – blir snabbt ett existentiellt hot mot en kultur som hyllar ’Maskinen’.

Alternativet till att bli snärjd av ’nätet’ har alltid var detsamma: självförglömmelse. Att sätta gränser och vägra kliva över dem. Att leva måttfullt. Att vända ryggen till det teknologiska vidunder som förslavar i frihetens namn. Att leva med en marginal som ger ett tillräckligt mellanrum.

Inte som ett puritanskt projekt. Ingen som på allvar gått askesens väg har gjort det framgångsrikt. Men som ett sätt att leva ett motstånd. Med Paul Kingsnorths ord: ”Det är svårt, det är bökigt och man når aldrig fram. Men bara att börja är en seger.”