Profeten vid stupet

Lördagens läsning: Jer 26:12–24

Efter de tumultartade scener som utspelats på tempelgården tar nu det hela en överraskande vändning. Jeremias replik på anklagelsen får folket att vända sig mot prästerna och profeterna som driver hatkampanjen mot Jeremia. De utbrister: ”Denne man förtjänar inte dödsstraff, ty i Herrens, vår Guds, namn har han talat till oss” (26:16). Det hastiga sidbytet ger en inblick i hur det nationella psyket svänger med vinden, men vittnar också om kraften i den profetiska förkunnelsen.

Samtidigt visar det sig att det även i Jerusalems ledande skikt finns folk som inte varit beredda att avfärda Jeremia. I stället manar de till eftertanke och besinning. Precis som Nikodemos på Jesu tid är det några som inte kan frigöra sig från tanken att det är Herren som talar genom denne profet. Om vi tidigare fått intrycket att Jeremia är den ensamme profeten som har hela sitt samhälle och sin samtid emot sig, korrigeras den bilden något här. Det finns fler som bär på en oro över den utveckling som alltmer har koncentrerat makten till ett fåtal. 

Allt eftersom dramat på tempelplatsen utvecklar sig framträder också vad som tycks vara en växande spänning mellan landsbygden och staden. Förutom ”stormännen”, som delvis utgjorde kungens kabinett, möter vi här några av ”landets äldste”, möjligen en grupp byäldste som var rotade i traditionen från Sinai och genom sitt historiska perspektiv inte delade hovets definition av verkligheten. Bland dessa finns en kritik av den självbelåtna och cyniska politik som drivs av eliten i huvudstaden där det blir allt svårare att ge uttryck för avvikande meningar. Under kung Jojakim har det fria ordet successivt tryckts tillbaka. Att kritisera regeringen har blivit förenat med livsfara: kungen tolererar ingen opposition och allt större konformitet präglar de ”sociala medierna”.  Allt detta ges teologisk legitimitet av ett prästerskap som genom sitt insmickrande tal om Guds förblivande välsignelse över Jerusalem får folket på sin sida.

Även om Jeremia klarar sig med livet i behåll genom denna kritiska händelse utgör den en vändpunkt för profeten. Det religiösa raseriet riktas nu mot honom med full kraft. Han är dessutom på kollisionskurs med kungahuset redan från Jojakims första regeringsdagar, en konflikt som alltmer skulle eskalera under det decennium som denne regerade. Profeten har inlett sin Golgatavandring. I den värld som kung Jojakim och hans likar skapar är Guds profet irrelevant och drivs mot stupet.