Duellen
Tisdagens läsning: Jer 28:1–17
Hananja, bördig från den lilla orten Givon en knapp mil nordväst om staden, är en av de mer namnkunniga i kretsen av hovlojala profeter i Jerusalem. Fylld av självförtroende, och provocerad av det ok Jeremia bär på, utmanar han profeten från Anatot till offentlig duell mitt på ljusa dagen. Hananjas första drag är en kontring: han ger helt andra besked än dem Jeremia framfört och är dessutom mycket exakt i sitt budskap, vilket får det hela att låta än mer trovärdigt: om två år ska de som förts bort till Babylon få återvända. Det är ett hoppfullt budskap, förkunnat med stor kraft och visshet. Två år eller sjuttio? Vem ska man lita på? Vi hör dem båda säga: ”Herren har talat.”
Vad svarar Jeremia på utmaningen? Hans egna ord har fallit platt till marken och allt ljus är nu på den självsäkre Hananja. Har han möjligen misstagit sig? Eller har Herren ändrat sig och gett sitt nya budskap till någon annan? Jeremias svar skulle kunna uppfattas som tecken på undfallenhet, men bara för ett ögonblick. Hans omedelbara replik är tvärtom ironisk: ”Ja och amen! Må Herren göra så, må Herren låta din profetia gå i uppfyllelse så att alla föremålen kommer tillbaka hit från Babylonien.” Sedan blir Jeremia allvarlig, och anklagar Hananja för att ge näring åt tron på Jerusalems immunitet. ”Men en profet som profeterar om fred och lycka, hans ord måste gå i uppfyllelse innan det står klart att han verkligen är sänd av Herren.” Med andra ord: låt oss vänta och se.
Efter detta besked går Hananja fram till Jeremia, rycker inför allas blickar bryskt ifrån honom det ok som profeten symboliskt lagt över sina axlar och knäcker det. På nytt öppnar han munnen i Guds namn: ”Så säger Herren: Just så skall jag inom två år lyfta den babyloniske kungen Nebukadnessars ok från folkens nacke och bryta sönder det.” Första ronden till Hananja. Han fascinerar, en strateg och språkets mästare som väljer sina ord för att behaga och segra.
Hur reagerar Jeremia på förnedringen? Som en laståsna har han gått böjd under oket som nu ryckts ifrån honom. Är slaget förlorat? Jeremia är oförvitlig i sin integritet. Klok nog att inte försvara sig. Baruk, Jeremias sekreterare och sannolikt den som nedtecknat händelsen, kommenterar: ”Då gick profeten Jeremia sin väg.” Det tunga ok han är utvald att bära – sanningen – kan ingen beröva honom. När Jeremia bevarar lugnet, vänder ryggen åt hela spektaklet och vandrar därifrån vet han att Hananja och hans likar aldrig får sista ordet.
