Ett liv i sanning

När det nu börjar bli dags att sammanfatta erinrar Martin Lönnebo om de fem stora mysterierna:

Att något finns. Att detta som finns är så ofattbart stort och sinnrikt. Att materien föder livet. Att livet föder anden. Att anden frågar: Vad är sant? Vad är skönt? Vad är rätt? Vad är gott? Vad är heligt? Och inte upphör trots att svaren dröjer.

De fem frågor som anden ställer behöver vi stanna inför, helt kort, innan vi slår igen boken.

Vad är det att leva i sanning? Ett ”liv i sanning” var även ett kärnuttryck hos dramatikern och författaren Vaclav Havel som motvilligt lät sig utses till Tjeckoslovakiens president efter sammetsrevolutionen 1989. Med sitt livslånga utanförskap – han hade tidigt i livet vant sig vid att stå utanför och under den kommunistiska regimen tillbringat många år i fängelse – såg han på världen med andra ögon. Med sitt tal om ”ett liv i sanning” prisade han dem som ”vinnlägger sig om att högt säga vad de tänker”. När Havel ställde diagnos på vår civilisations kris påpekade han att denna framför allt är en andlig kris. Dess orsak är, som han uttryckte det, ”den stora bortvändheten från Gud som vi upplever i modern tid”. Han skriver: 

Någonstans i bakgrunden till den nutida krisen anar jag den moderna människans högmodiga vilja att sätta sig själv i centrum, hennes övertygelse om att hon kan vinna kunskap om allt och underordna allt under sig.

Lösningen ligger därför varken på det ekonomiska eller ideologiska planet, menade Havel, utan på det andliga och moraliska. I sitt tal inför den amerikanska kongressen under ett statsbesök året efter att han utsetts till president, sa Havel: ”Räddningen för den mänskliga världen finns ingen annanstans än i det mänskliga hjärtat, i mänsklig reflektionsförmåga, mänsklig mildhet och mänskligt ansvar.”

Släktskapet är slående med författaren till Van Goghs rum. Bägge talar om hur ett liv i sanning är att se livets skörhet. Hur kan vi uthärda allt det lidande, den förnedring, den förtvivlan som jorden är fylld av? ”Den som inte känner medlidande kan inte ha levt”, skriver Martin Lönnebo. ”Att lyssna på jorden med rentvättade öron är att uppleva Motsatsernas osaliga förening, så skärande att hjärtat inte härdar ut.” Och han tillägger:

Utan förbön kan man inte leva. Och utan hopp.