Den nya sången

Då ska vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida. Kalv och lejon går i bet och en liten pojke vallar dem (Jes 11:6).

När fursten bland poeter, Jesaja, sjunger den nya sången tecknar han visionen om en ”omöjlig” framtid. Den nya sången är en sång om världen sådan den en dag ska bli. En hoppets hymn som trotsar likgiltighet och misströstan. Det är den sång Mirjam och Deborah sjöng i Anden; den sång Sakarias och Maria stämde upp i hänryckning; den lovsång Silas och Paulus fyllde sin cell med i fångenskapens natt.

Den nya sången är omstörtande och frigörande. “Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa”, diktar Maria i sitt Magnificat, i tidegärdens vesper förstärkt av O-antifonernas förundran när gammaltestamentliga profetior kastar ljus över det mysterium som nu kommer närmare.

Den profetiska poesin förbereder oss för den läkta och försonade värld som Julian av Norwich såg komma. I advent får vi lägga åt sidan alla agendor och rapporter som vi utväxlar för att ge sken av kontroll. Så länge det finns några, om så bara en liten rest, som sjunger den nya sången kommer världen inte att förbli vad den är. 

Hoppets Gud, fyll oss med glädje och tacksamhet medan vi väntar på det nya som du lovat, det som övergår allt vi kan föreställa oss. Amen.