Bön i ande och sanning

Men tänk på att för allt du gjort skall du ställas till ansvar av Gud (Pred 11:9).

Den bibliska litteraturen företräder en antropologi där Guds intentioner för människan är gudomliga och människans ansvar för sina handlingar vidsträckt. Den profetiska traditionen anknyter oupphörligt till detta, i synnerhet till det ansvar som vilar på den som är ledare. Jesaja angriper ett ambivalent ledarskap som skapar osäkerhet bland dem som söker vägledning: ”Mitt folk, de som leder dig för dig vilse och gör dig osäker om vägen” (Jes 3:12). 

Den judiske filosofen Emmanuel Levinas går så långt att han talar om människan som ”ansvarig för universum”.  Det är denna ansvarighet som ”konstituerar människans identitet” och gör henne lik Gud, menar Levinas. Samma tanke möter vi hos rabbinen Abraham Heschel, som beskriver människan som ”nödvändig för Gud”, om Gud ska kunna fullborda sin plan med världen. ”Människan behövs. Gud är i behov av henne”, skriver Heschel.

I den monastiska traditionen är askes ett sätt att ta ansvar för sina handlingar i världen. Men ett ännu viktigaste sätt att ikläda sig sitt ansvar för universum är, menar Levinas, bönen. Det hör till bönens väsen att den aldrig är upptagen av de egna behoven. ”Inte någon enda gång”, skriver Levinas, ”är bön en vädjan för en själv; i egentlig mening är den ingen vädjan överhuvudtaget, utan ett utgivande av en själv, ett själens uttömmande.” När profeterna intervenerar är det inte bara som budbärare utan i lika hög grad som förebedjare. Och det är inte för sig själva de ropar. För bedjaren är den andres frälsning viktigare än den egna överlevnaden.

Herre, Jesus Kristus, i denna tid av väntan och självprövning, fräls oss från infantila frihetsdrömmar och likgiltighet för andra så att vi kan be i ande och sanning. Amen.