Den nya poesin

”Nu orkar jag inte mer, jag hoppas inte längre på Herren” (Klag 3:18).

Det faktum att en ny poesi växer fram i exilen, bland ett folk som börjat vänja sig vid tanken på att Babylon skulle blir deras nya hem, är inget annat än ett under. Och samtidigt ett bevis för att det finns något hos människan som aldrig ger upp hur hopplös situationen än verkar. 

Framför allt är det ett tecken på att Guds löften övergår allt vi kan föreställa oss. När Gud väl har gett ett löfte kan det aldrig göras till noll och intet. Men en upprorisk generation får inte se löftena uppfyllda under sin livstid. Därför är den senare delen av Jesajas bok – liksom stora delar av Jeremias bok – i djupare mening en påskprofetia. Liv kan endast komma genom död. Vägen till en ny framtid för folket går genom en renande eld.

Vilka är det som så småningom kan ta till sig den nya poesin? Det är de som varit uppriktiga i sin sorg. De som däremot börjat glömma sina rötter, som avtrubbats av sin resignation och därmed accepterat det nya landet som sin hemvist, förmår inte ta till sig profetens poesi. Men alla som funnit en hemvist i sorgen, finner nu också en hemvist i löftet om en ny framtid mot alla odds. ”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.” De vågar tro att imperiet aldrig kommer att lyckas i sitt uppsåt att eliminera Gud som den som har sista ordet när historien ska skrivas. 

Herre, Jesus Kristus, kom snart och gör världen ny. Du vet hur svårt vi har att vaka under nattens långa timmar. Låt inte hoppets låga slockna hos de svaga och lidande, utan låt oss tillsammans få se din stora dag. Amen